gamla riksdrotsen Nils Gyllenstierna. Både jungfru Elsa sjelf och anhöriga å ömse sidor hade lemnat bifall till en framtida förbindelse; men bröllopet blef år från år uppskjutet. Tiderna voro oroliga, föga egnade till glada fester, heldst båda slägterna räknade många anförvandter, dels i bojor, dels i landsflykt. Dessutom var jungru Elsa dotter af Sverges högsta embetsman; Abraham Brahe åter afkomling af Sverges andra grefveätt, och enligt tidens sedvänja borde ett bröllop mellan personer af detta anseende firas med så utmärkt högtidlighet och prakt, att dertill fordrades både många och dyra förberedelser. Denna väntan blef de unga tu alltför lång. År 1599, sedan Kalmar stad blifvit af hertig Karl intagen, erhöll Abraham Brahe tillstånd att helsa på sina anhöriga. Under resan fick han höra, att jungfru Elsa hade nyss förut åkt ifrån Fogelvik, i afsigt att besöka sin moster på Tyresjö, och att hon endast hunnit ett litet stycke före honom på vägen. Abraham Brahe påskyndade efter denna underrättelse sin resa så mycket han förmådde, och hann slutligen upp den släda, hvari jungfru Elsa satt, ensam och körd af en dräng. Brahe hastade fram och bytte plats med denne sednare, sägande, att han sjelf ville vara sin jungfrus köresven, hvarpå resan fortsattes under åtskilliga samtal. Då de kommo till Tyresjö-vägen, som tog af till höger, låtsade Brahe om ingenting, utan körde rakt fram åt Stockholm. Drängen begynte af alla krafter ropa, att grefven körde vilse, men Brahe svarade: Följ du bara efter! Jag vet nog, hvad väg jag far. Resan fortgick med all skyndsamhet, och det rakt till Rydboholm. Dit sammankallades några af de närmast boende slägtingarna, hvarpå bröllopet utan vidare förberedelser firades, och blef sedan alldeles opåtalt[1]. Grefve Abraham var en kunnig herre, serdeles i matematiken[2], dertill redlig, arbetsam och tarflig, ansedd i och för sig sjelf, men ännu
Sida:Gustaf II Adolf.djvu/136
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
128
GUSTAF ADOLFS SAMTIDA.
