mer genom sönerna, han hade nemligen med sin gemål många barn, alla mer eller mindre namnkunniga. Den yngsta sonen, Joakim, dog vid 23 års ålder, då redan öfverste och känd som tapper och duglig. Den medlersta, Nils Brahe, var Gustaf Adolfs trogna följeslagare under alla fälttågen och vann så väl hos konungen som soldaterna ganska stort anseende. Gustaf Adolf ansåg honom näst Lennart Torstensson vara det bästa fältherreämne i hela krigshären. Han var öfverste först för upplänningarna, sedan för Gula regementet[1]. Mest namnkunnig bland bröderna blef dock den äldsta, eller unga grefve Pehr, som han vanligen kallades, till skilnad från farfadern. Han hade en reslig växt, ett öppet och ärligt utseende, det braheska slägtdraget; den klufna hakan antydde klokhet och skarpsinnighet, hvilka egenskaper han också ärft från morfadern, likasom heder och arbetsamhet från fädernet. Ovanliga kunskaper och skicklighet hade en vårdad uppfostran och egen flit gifvit. Denne Pehr Brahe vann Gustaf Adolfs förtroende i så hög grad, att han till och med ansågs som en med tiden farlig medtäflare för sjelfva Axel Oxenstierna. Likasom Nils Brahe visade han stora anlag för krigsväsendet, kunde dock, i anseende till en svag och vacklande helsa, icke i längden uthärda fältlefnaden. Men jemnte sina krigiska egenskaper hade han äfven mycken förmåga i andra ämnen, varande på sin tid känd såsom en af de skickligaste att behandla modersmålet och med klarhet sätta sina tankar på papperet. Från Wartburg blef han derföre af konungen hemskickad för att intaga en plats i rådskammaren och erhöll derjemnte löfte om riksdrots-embetet, när en gång farbrodern, gamle Magnus Brahe, skulle falla undan[2].
Den under förra regeringen så ryktbare Axel Lewenhaupt dog landsflyktig, efterlemnande tvenne söner. Emedan fadren förverkat sina egendomar, och äldsta sonen,
