blå regementet[1], öfvergick sedan af obekant anledning till kejsaren, i hvars tjenst han blef general vid rytteriet och omtalas ofta under trettioåra krigets hvälfningar.
Under Karl den niondes regering hade den förut så talrika Bjelke-ätten ansenligen hopsmält. Bland de få återstående märkes endast herr Sten Svantesson Bjelke såsom en man af ovanligare själsförmögenheter. Han användes mycket och med fördel. Något hvar gjorde sig om honom vackra förhoppningar och Gustaf Adolf yttrade: Sten Bjelke vore den enda, som i någon mån kunde fylla Axel Oxenstiernas plats, om denne olyckligtvis fölle undan. Olyckligtvis dog Sten Bjelke sjelf uti sina bästa år.
Bland Gyllenstiernorna var gamle Nils Gyllenstiernas yngre son, herr Göran, mest bekant. I egenskap af Karl den niondes trogne anhängare, hade han blifvit riksamiral; men utförde som sådan inga synnerliga bedrifter. Mer att värdera voro de redliga och för riket välmenande råd, som han gaf hertig Johan, hvilken, hufvudsakligen på Gyllenstiernas tillstyrkan, nedlade alla anspråk på kronan.
Den samme Torsten Lennartsson, hvilken 1598 räddade Sigismund ur skeppsbrottet vid Hella, hade hos sin mor qvarlemnat en tre månader gammal son, med namnet Lennart. Fadren lefde landsförvist i aderton år. Sonen, en stilla och lättfattlig gosse, uppfostrades hos sin farmoder på Forstena vid Hunneberg, och kom efter hennes död först till Bo Ribbing, sedan som hofsven till Gustaf Adolf, hvilken snart upptäckte ynglingens gryende anlag. Under någon förefallande skärmytsling, skickade konungen honom med muntliga befallningar till en af öfverstarna. Torstenson red åstad; men märkte under tiden, att fienden ändrat ställning, hvarigenom den af konungen befallda rörelsen skulle blifva skadlig. På eget bevåg ändrade han derföre sitt uppdrag, och gaf i konungens namn öfversten de befallningar, som Lennart sjelf för tillfället
- ↑ Riksark. Acta Historica 1612—1632. L. Grubbe till Ax. Oxenstierna. Stettin den 28 Aug. 1630. Jemnför Swedish Intelligenser. 1 Part. 87.
