Sida:Gustaf II Adolf.djvu/149

141

GUSTAF ADOLF OCH ADELN.

Han vände sig derföre en annan gång till Axel Oxenstierna, omtalade Skyttes yttrande och ville höra dennes mening derom. Oxenstierna svarade ifrigt: att den, som gifvit sådana råd, vore en konungens och fäderneslandets fiende. Jag vill väl icke, sade han, beskylla den aflidne konungen för orättvisa, ej heller försvara de under hans regering aflifvade herrarnes sak. Dock bör man betänka, att riket då för tiden var försatt uti sådan oreda, att det var svårt för något hvar att veta, till hvem man egentligen borde hålla sig. Det hade derföre varit en lofvärd handling att skona så många rikets förnämsta ledamöter, derest man genom mildare bemötande kunnat göra sig försäkrad om deras trohet. Dessutom kan det alldeles icke bevisas, att konung Karl haft i sinnet att utrota rikets yppersta stånd. Sådant hade inneburit otacksamhet, emedan det just varit detta stånd, som gifvit Wasaätten först kronan, och sedan arfsrätten dertill. Sverges konungar hafva också lofvat att beskydda och försvara sitt folk, icke att undertrycka det. Det vore derföre orättvist att rycka till sig de egodelar, som adeln allt från Sverges första bebyggande innehaft, likaså, att drifva detta stånd från det rike, deras förfäder i så många århundraden med sitt blod försvarat. Dessutom bör besinnas, att konung och rike icke kunna vara adeln förutan; ty ur detta stånd framträda snillrika män, skickliga till rikets högsta ämbeten, så i fred som krig. Orsaken är, att deras söner från barndomen tillhållas att genom dygd, klokhet och mod visa sig värdiga förfädernas ära och sina medfödda företräden. En så ädel täflan förspörjes sällan i den stora hopens själar, hvilka merendels ej annat åsyfta än att föda sig och samla rikedomar, der tillfälle gifves; likaså ser man sällan någon borgare- eller bondeson kunna bringa sig till höga beställningar, och när det någon gång händer, finner man, att sådant folk icke kunna skicka sig deri, utan bibehålla alltid i tal och väsende en qvarlefva af deras förra ringhet. Slutligen derest konungen försvarade adeln, skulle han af densamma tillbaka blifva ärad, älskad och troget