likväl var den förnämsta punkt uti konungaeden. Adeln teg då och allt sedermera. Gustaf Adolfs inflytande blef slutligen så stort, att knappt någon enväldig konung haft det större. Nästan alla, åtminstone de mera maktpåliggande ärenderna, leddes af honom ensam. Rådet hade mången gång intet annat göra, än att till tidsfördrif läsa holländska tidningar.
Serdeles märkvärdig i detta hänseende är en mellan konungen och rådsherrarna i slutet af år 1630 förefallen tvist. För att så mycket som möjligt samla medel till krigets utförande, hade konungen genom bref till rådet påskyndat indrifvandet af så väl sedan förra åren innestående skatter, såsom ock af gjorda bevillningar, t. ex. utskrifningshjelpen, boskapsskatten o. s. v. Rådet svarade med allehanda ursäkter, huru en allmän missväxt satt bönderna ur stånd att erlägga utskrifningshjelpen; samt att äfven adel, presterskap och borgare saknade medel att något betydligt understöd aflemna o. s. v. De bedja derföre, det dem icke måtte till onåder upptagas, att de hans kongl. majestäts vilja och begäran häruti icke efterkomma kunde. De hade heldre önskat att under krigets omak och besvärligheter hans majestät med hugneliga tidender fröjda, än med nya klagomål ytterligare besvära; men de hade i anseende till sin ämbetspligt icke kunnat detta sitt nu gjorda steg underlåta. Konungen upptog denna skrifvelse ganska illa. Jag hade väntat, svarade han, att i, gode herrar, skullen med all villighet beflita eder att lätta under den börda, som jag här i fiendeland med fara och arbete bära måste; på det icke denna hittills väl utfärda sak måtte förolyckas och kriget hvälfvas tillbaka inom Sverge till allas vårt förderf. Men i, gode herrar, hafven varit betänkte på att uppfinna ursäkter för att fylla edert bref, icke medel för att fylla rikets behof. I talen om årsväxten, att der blifvit lika mycken svingel som råg; så måtten i, gode herrar, tacka Gud för den säd, som blifvit, och bedja, att edert fädernesland aldrig värre årsväxt bekomma måtte. I skrifven ock om
