Sida:Gustaf II Adolf.djvu/154

146

GUSTAF ADOLF OCH ADELN.

de höga spannemålspriser; de komma tilläfventyrs deraf, all de, som spannemål hafva, vilja med andras skada rika blifva o. s. v. Vi hafva nu tillsammans nittiosextusen man af allehanda folk och tungomål, kunde derföre med allt skäl, och oaktadt edra anförde ursäkter, de en gång beviljade gerderna utkräfva. Dock älska vi så vårt fädernesland och dess innebyggare, att vi skola försöka dessa gerder umbära och med andra medel arbeta på våra betryckta trosförvandters befrielse och fäderneslandets och efterkommandes säkerhet och tjenst. Sålunda skola vi betaga till och med vrånga och otåliga menniskor hvarje anledning att oss förtala. Vår förlust blir ej heller så stor, i thy att de gerder, som oss och krigsfolket tillkomma borde, stanna till en stor del uti orättrådiga föreståndares fickor, de der rikta sig med allmogens svett och blod. Rådet skyndade att förklara sitt bekymmer öfver konungens onådiga bref, sin åhåga att göra hans majestät ett troget bistånd, sin underdåniga bön, att, hvad de af oförstånd felat, måtte af konungslig nåd öfverskylas o. s. v. Tillika anhöllo de om Axel Oxenstiernas bemedling. Denne, då för tiden uppehållande sig i Preussen, svarade sålunda: Jag är alldeles för ringa att granska edert bref, än mera kongl. majestäts svar, men om jag som vän och ämbetsbroder fritt och utan förtörnelse får derom framställa min mening, så må jag väl bekänna, att alla de af eder anförda svårigheterna äro fullkomligt grundade. De hafva ej heller bordt förtigas, derest det ännu stode oss fritt att kriget företaga eller icke. Men nu, sedan elden en gång är lös, måste den, kosta hvad det kosta vill, släckas; så framt man icke vill ställa sig overksam och se på, huru alltsammans uppbrinner. Man bör derföre sådana svårigheter visserligen sinsemellan öfverväga, också vid tid och tillfälle framställa; men likväl ändå mera sysselsätta sig med att upptänka botemedel deremot. I hafven ingen omständighet anfört, den jag icke tror konungen känner likasåväl som vi, ehuru han stundom låtsar motsatsen; likasom vi sjelfva, för att rätt fullgöra vårt kall, måste för andra