uti Stockholm inrätta ett för hela riket allmänt konsistorium, men saken gick icke uti fullbordan.
Gustaf Wasas bibelupplaga var redan längesedan utgången och nu mera ganska sällsynt. Gustaf Adolf lät densamma öfverse och förbättra, hvarpå 1618 en ny upplaga utkom, mera praktfull än någon förut inom fäderneslandet utgifven bok.
De oroligheter, som Johan och Karl genom påbörjade trosförändringar hade förorsakat, tjenade Gustaf Adolf till varning. Han höll sig orubbadt vid evangeliska bekännelsen. Några utlänningar föreslogo en sammansmältning af Luthers och Calvins läror, och sjelfva den teologiske Axel Oxenstierna lyssnade icke ogerna dertill. Konungen deremot afböjde saken lugnt, men bestämdt, och sände upphofsmännerna utur riket; inom Sverge skulle vara en tro, ett hopp och en bekännelse. Några insmugna jesuiter blefvo utjagade igen och trenne svenskar, som antagit och icke ville afsvärja katolska läran, blefvo efter lagens bokstaf till döden dömde och afrättade. I sig sjelf var dock konungen vida höjd öfver en inskränkt otålsamhet. Han sjelf älskade lutherska bekännelsen, och katolikerna voro hans fiender, både i fältet och rådkammaren; men besegrade fingo de hugna sig af hans öfverseende och mildhet. Jesuiterna voro de enda som han aldrig kunde försona sig med.
TRETTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
GUSTAF ADOLF OCH UNDERVISNINGSVERKEN.
Gustaf Adolf befrämjade på allt sätt vettenskaper och lärdom, och det bland alla klasser af sina undersåtare. Vid hans anträde till regeringen hade läroverket i Uppsala
