Kriget fördes efter tidens sed med plundringar och omenskligt härjande. Lyckan var ombytlig, dock egde Danmark en i det hela gifven öfvervigt. Hos svenskarna utmärkte sig, näst konungen sjelf, äfven hertig Johan, och de redan i Karls tid pröfvade hjeltarna Nils Stjernsköld, Jesper Cruus och Peder Hammarsköld, och det lyckades slutligen deras tapperhet och drift att hejda den öfvermägtiga fienden och bereda fäderneslandet en dräglig fred. — Vi vilja ur detta krig anföra några af de märkeligaste händelserna.
Träffningen vid Wittsjö. I Januari månad 1612 gjorde danskarna ett infall uti Småland, hvarest för tillfället icke funnos några svenska troppar. Landet blef öfversvämmadt och på det grymmaste förhärjadt. Hundradetals byar brändes, likaså Wexiö stad och Kronobergs slott, hvarefter fienden tycktes vända sig till Jönköping. Gustaf Adolf, som från Kalmar ämnat inbryta i Blekinge, skyndade uppåt Småland med sin lilla här af endast 3000 man; men anförde af Nils Stjernsköld, Herman Wrangel m. fl. Danskarna drogo sig undan nedåt gränsen, i hälarna följda af Gustaf Adolf. I morgon, skref han till hertig Johan, akta vi hålla middagsmåltid i Danmark. — Dagen derpå eller den 5 Febr. ryckte han också in öfver skånska gränsen. Intet motstånd försöktes, och det öppna landet blef rysligen förhärjadt. Staden Wä brändes och tjugufyra socknar inom Göinge och Willands härader blefvo laggda i aska, folket utplundradt, qvinnorna skändade, barnen mördade. Innevånarne, drifna af förtviflan, uppbrände sina boningar, och sökte skogen, och många, som icke kunde komma undan, dödade sig sjelfva, för att undgå soldaternas raseri. — Emedlertid började krigsförråderna att tryta, hvarförutan det förspordes, att fienden i betydligt antal samlade sig kring Åhus. Gustaf Adolf beslöt derföre att förena sig med de troppar, som under hertig Johan och Jesper Cruus stodo i Halland. I denna afsigt tågade han åt vestra sidan utefter gränsen, och ankom den 11 Febr. om aftonen till Wittsjö, hvarest han lägrade sig öfver natten. Under tiden
