åkerbruket af höga, förut ovanliga skatter, såsom Landttågsgerden, Lilla Tullen, Qvarntullen, Boskapsskatten o. s. v. Folket insåg, att dessa ansträngningar icke kunde undvikas, och att konungen icke för eget, utan för landets bästa använde de sålunda samlade medlen. Missnöjet träffade derföre icke honom, utan landet sjelft; många hemman lemnades öde och en mängd bönder ville flytta ut och försöka sin lycka under en blidare sol. I sjelfva verket är det från Gustaf Adolfs tid som flere af de tyngsta skatterna härleda sig. I anseende till landets nödställda belägenhet åtog sig folket dessa utlagor, men blott för tillfället. Under de följande långvariga krigen blefvo de beständiga. Å andra sidan bör också anmärkas, att genom det ökade lif, som konungen visste gifva åt alla näringar, blef det för riket lättare att bära dessa ökade bördor.
TRETTIONDEFJERDE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS FÖRBÄTTRINGAR I KRIGSKONSTEN.
Krig hade blifvit Gustaf Adolfs mesta sysselsättning, och krigskonsten bär också de flesta spåren af hans ordnande snille. Nästan hvar och en af dess delar undergick en fullkomlig omskapning. Det var egentligen under preussiska fälttågen som dessa förändringar småningom uppfunnos och infördes.
Fotfolkets beväring och fältöfningar voro förut behäftade med många olägenheter. Pikarna voro 18 fot långa och derigenom ganska oviga; musköterna så tunga och afskjutandet så inveckladt och besvärligt, att soldaten icke kunde förrätta det på fri hand, utan måste draga med sig en lång spetsig gaffel, som, nedsatt i jorden, skulle
