liknade en fästning hvarje del inbördes försvarande den andra; de framskjutande kolonnerna svarade mot bastioner, brigadens bas mot courtinen; bakom densamma likasom bakom en vall rörde sig reserven och andra linien, färdige att skynda till hjelp, hvartheldst det påkallades.
Kejserliga rytteriet led af samma olägenheter som fotfolket. Ryttaren från hufvud till fot klädd uti jern samt beväpnad med en tung musköt, var sjelf oförmögen af alla hastigare rörelser och uttröttade snart äfven den starkaste häst. Regementerna utgjorde vid pass 750 man, sqvadronen 144, likaledes uppställda sex eller 10 man högt. Gustaf Adolf borttog största delen af jernklädnaden, bibehållande endast bröstharnesk och hjelm; musköten förvandlades till karbin och regementerna nedsattes till omkring 550, sqvadronerna till 66 hästar, ställda endast på fyra leder. Det nyss uppfunna bruket af dragoner blef betydligen förbättradt och utvidgadt. Kejserliga rytteriet nyttjade den så kallade Caracoln, d. v. s. att sedan ryttarne afskjutit sina gevär, svängde de undan till höger och venster, lemnade sålunda rum för andra ledet och ställde sig sjelfva bakom det sista för att ånyo ladda. Gustaf Adolf deremot befallde sina ryttare att störta i sporrsträck framåt samt först afskjuta gevären, och sedan med värjan i hand kasta sig öfver fienden. Mesta nyttan hade han dock af en honom egen uppfinning, nemligen att mellan hvarje regementes rytteri uppställa smärre troppar af etthundradeåttio musketerare, hvilka med en mördande eld understödde egna och nedsköto fiendens ryttare. Det var denna uppfinning som han hade att tacka för flera af sina segrar.
Uti förskansnings- och fältmätningsvettenskaperna var Gustaf Adolf utan all fråga den störste på sin tid; men ändamålet med denna bok medgifver icke att utveckla hans i detta hänseende vidtagna förbättringar; bland dem uti artilleriet äro de så kallade läderkanonerna ryktbarast. De uppfunnos af M. v. Wurmbrand och användes först i preussiska fälttågen. Namnet läderkanoner är egentligen mindre passande. Sjelfva röret var nemligen af tunn
