härar inträffade upplopp: då sådana eljest öfverallt vankades. Genom iakttagen måtta och ordning kunde också hans troppar berga sig ofta länge nog på de tillgångar, som den oordentliga fienden på dubbelt så kort tid förslöste. Han och hans folk möttes också beständigt af innevånarnes förtroende och kärlek, hvarigenom många af hans företag öfver förmodan lyckades. Genom känslan af mot Gud och menniskor iakttagna pligter alstrades slutligen inom soldatens likasom anförarens hjerta ett lugnt men orubbeligt mod, grundadt på förtröstan till sin egen rättvisa sak och till försynens deröfver vakande hand. Det var denna känsla som gjorde svenska soldaterna och deras befälhafvare icke blott till krigare utan till hjeltar, och det ännu många år efter den store konungens död. Det är, plägade han säga, en stor skilnad mellan en marodör och en soldat, mellan en kroat och en hjelte. Man kan visserligen vara en öfverdådig slagskämpe, men icke en god soldat utan att tillika vara en god kristen.
TRETTIONDEFEMTE KAPITLET.
GUSTAF ADOLFS HÄRFÖRARE OCH TROPPAR.
Uti första åren af Gustaf Adolfs regering voro hans utmärktaste krigare de redan under Karl den niondes tid pröfvade Jakob De la Gardie, Ewert Horn, Herman Wrangel, Nils Stiernsköld, Jesper Mattsson, Cruus, Peder Hammarsköld, m. fl. I samma mån som dessa åldrades eller gingo undan, framstodo i stället konungens samtidiga vänner Gustaf Horn, Nils Brahe, Johan Banér, Lennart Torstensson, hvilka alla redan förut blifvit omtalade. I de
