sista åren af hans regering började visa sig Johan Lilliehök, Torsten Stålhandske, Karl Gustaf Wrangel, Arvid Wittenberg, Lars Kagg, Axel Lillie, m. fl., ännu för det mesta föga kända ynglingar, stående på de lägre graderna af tjensten, men i kommande tidehvarf Svea rikes ära och försvar. De voro bildade i Gustaf Adolfs skola.
Dessa herrar voro alla genom börd eller lag svenska medborgare. De äldre bland dem äro redan omtalade, de yngre höra egentligen till nästa tidehvarf. Men Gustaf Adolfs älskvärda väsende, stora snille och ovanliga framgång lockade äfven många ryktbara krigare från andra länder, serdeles under trettioåra kriget. Sådana voro för det mesta tyskar eller skottar. Bland de förstnämnda märkas följande.
Rhengrefven Otto Ludvig, tapper, men stundom något för hetlefrad, känd i synnerhet såsom kunnig uti rytteriets förande. Han tjente förut under Danmarks fanor och utmärkte sig i slaget vid Lutter; blef sedan af Kristian den fjerde misstänkt för Kristina Muncks skull och tvungen att lemna tjensten, då han, som förbemäldt är, öfvergick till Gustaf Adolf. För att göra danska konungen till viljes var det en gång fråga om hans afskedstagande, men på det öfriga befälets förbön blef han bibehållen. Han upphöjdes sedermera till general vid rytteriet[1].
Pfalzgrefven Kristian af Birkenfeld likaledes tapper och duglig samt slutligen utnämnd till general vid rytteriet.
Dodo von Kniephausen var känd som en ganska skicklig och erfaren krigare, serdeles med afseende på fotfolkets ledning. Han hade deltagit uti trettioåra kriget nästan allt från dess utbrott och tjenat under Mansfeld, hertig Kristian af Braunschweig, konungen af Danmark, stundom med olycka, alltid med ära. Vid Gustaf Adolfs öfvergång till Tyskland antog han svensk tjenst. Han var klok, erfaren och försigtig, men någon gång alldeles för långsam, kanske just derföre mindre lycklig. Men der
- ↑ Ridderst. 75 a. Lars Grubbe till Axel Oxenstierna. Berwald d. 8 Jan. 1631.