Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163
GUSTAF ADOLFS HÄRFÖRARE OCH TROPPAR.

det gällde ihärdighet var Kniephausen på sin rätta plats. Han egde en serdeles förmåga att med orubbligt lugn mottaga fiendens mest rasande anfall.

Maximilian Teuffel, öfvergaf kejsarens och antog Gustaf Adolfs tjenst, och det redan vid den tiden då Riga eröfrades. Han utmärkte sig genom mycken raskhet och tapperhet, samt upphöjdes slutligen till öfverste för konungens lifgarde, eller det så kallade Gula regementet, hvilket just under och genom Teuffel steg till så utomordentligt anseende. I anledning af Kniephausens och Teuffels olika egenskaper plägade Gustaf Adolf kalla den förre Städet och den sednare Hammaren; olycklig den, som kom emellan dem båda! Tyskarna gjorde sig eljest lustiga öfver Teuffels namn, som på deras språk betyder Djefvul, likasom Tott efter deras uttal Död. Svenska konungen, sade de, må väl segra, då han har både Döden och Djefvulen i sin tjenst.

Båda Thurnarna, fader och son, voro bland de utmärktaste fremlingar i Gustaf Adolfs tjenst. De härstammade från en gammal och rik böhmisk slägt. Fadern Henrik Matthias var en ovanligt skön, stark, tapper, lärd och i allo älskvärd man, länge och troget tjenande österrikiska huset. Men då kejsaren begynte våldföra böhmrarnes fri- och rättigheter, ställde sig Thurn i spetsen för förorättade landsmän och var den, som började det sedan så ryktbara trettioåra kriget. Öfvervunnen, måste han fly sitt fädernesland och reste som landsflyktig omkring uti Ungern, Holland, Venedig, Danmark, uti hvarje land nemligen som stod i fiendtligt förhållande till kejsaren. Slutligen kom han till Sverge. Der hade sonen Frans Bernhard redan flere år förut uppehållit sig, och genom erfarenhet, duglighet och ett berömvärdt uppförande tillvunnit sig Gustaf Adolfs synnerliga gunst och förtroende. Uti preussiska fälttågen lemnades honom ofta högsta befälet näst konungen, och när den unge hoppfulle mannen dog, väckte han allmän och djup saknad. Fadern fortfor ännu några år att deltaga uti statsärendena, men drog sig slutligen undan till lugnet och dog uti Pernau år 1640.