fjerde i Danmark, båda kända för stora personliga egenskaper, och båda fruktande Österrikes framtida planer. Frankrike önskade Gustaf Adolf; England deremot Kristian den fjerde, med hvilken dess konungahus var nära beslägtadt. Båda föreskrefvo sina vilkor. Gustaf Adolf med ett folk, uttröttadt genom flere förutgående och ett ännu fortfarande krig, fordrade betydliga fördelar. Kristian deremot hade under tolf års fred samlat krafter och mod. Det nära grannskapet med Tyskland gjorde det för honom både angelägnare och lättare att understödja protestanternas sak. Äran att blifva så många folkslags befriare lockade hans stolta själ, å andra sidan kanske också en hemlig missundsamhet mot Gustaf Adolf, hvars redan vunna lagrar stucko den ärelystne Kristian i ögonen. Han föreslog derföre vida förmånligare vilkor, och blef vald till öfverste för Neder-Sachsiska kretsen, samt afslutade förbundet med England och tyska furstarna, innan Frankrike hunnit närmare komma öfverens med Gustaf Adolf. Denne sednare drog sig tillbaka och lyckönskade de förbundna till en så värdig anförare och en deraf otvifvelaktigt följande framgång.
Det var om sommaren 1625 som detta krig började. Några protestantiska furstar, deribland hertigarna af Mecklenburg och administratorn af Magdeburg, förenade sig med konung Kristian. Mansfeld och Kristian af Braunschweig, samlade åter sina strödda hopar och ilade till striden. Konungen sjelf med danska styrkan bröt in uti Westfalen. och Neder-Saxen, eröfrade åtskilliga fästningar och framträngde nedemot Hessen. Här mötte honom ligans troppar under anförande af Tilly. Kristian insåg ganska väl omöjligheten att med sina nyss värfvade hopar i öppen slagtning bestå emot Tillys under vapen grånade soldater. Han undvek derföre sorgfälligt hvarje tillfälle till strid. Den sluge Tilly tågade fram och tillbaka och använde alla möjliga krigsknep för att locka konungen ut på fältet, men förgäfves. Kristian förstod att ordna sitt tåg eller välja sina ställningar så fördelaktigt, att Tilly icke utan den ögonskenligaste fara kunde honom angripa. Så
