Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177
TRETTIOÅRA-KRIGETS BÖRJAN.

Så slutades fälttåget 1627. Ferdinand hade lyckligt besegrat äfven denna storm. Hans magt och anseende syntes fastare grundade än någonsin, och hela Tyskland afvaktade med bäfvan den stränge segrarens beslut. Med samma egenmägtighet, som fordom mot pfaltzgrefven vid Rhen, dömde han också vid detta tillfälle de båda hertigarna af Mecklenburg i akt, skänkte deras länder samt hertigliga värdighet åt Wallenstein, oaktadt sakens olaglighet och furstarnes högljudda insagor. Dessutom gaf han Wallenstein fullmagt att vara kejserlig storamiral öfver Nordhafven; och sökte genom honom bemägtiga sig sjöstäderna uti Pommern och Mecklenburg och derstädes hopsamla en fruktansvärd flotta. Det hotande olycksmolnet hvälfde sig allt närmare mot norden.

Bland Östersjöhamnarna var Stralsund den tiden en bland de vigtigaste, så väl genom handel och rikedom, som genom sitt serdeles fasta och gynnande läge. Wallenstein sökte derföre bemägtiga sig densamma, först med list, sedan med våld; men den fria riksstaden försvarade sig mot båda. Svenska och danska konungarne, inseende vådan af en kejserlig flotta i Östersjön, beslöto att gemensamt beskydda Stralsund, och skickade i sådan afsigt först danska hjelptroppar under Holk och sedan svenska under Lesslie och Nils Brahe. Wallenstein å sin sida hade ditsändt Arnheim med en betydlig styrka och befallning att, till hvad pris som heldst, intaga staden. Men alla dennes företag blefvo tillbakadrifna. Wallenstein, utom sig af vrede, bedyrade högt, att han skulle hafva Stralsund i sina händer, om det också vore med diamantkedjor fästadt vid himmelen. Han ryckte dit, åtföljd af hela sin här, och angrep vallarne med storm på storm. Men borgerskap och soldater täflade i modigt försvar. Wallenstein måste med oförrättadt ärende öfvergifva staden, sedan han för dess murar förlorat 11,000 man. Vid samma tid hade äfven danska flottan förstört alla de fartyg Wallenstein med otrolig kostnad låtit samla och utrusta. Han befann sig vara amiral utan ett enda skepp.


Fryxells Ber. VI.12