Kejsaren insåg nu tydligt omöjligheten att mot Sverges och Danmarks flottor och förenade magt någonting hufvudsakligt kunna vinna. Han erbjöd derföre Kristian en ganska fördelaktig förlikning. Denne hade väl lofvat att icke utan Sverges deltagande börja några underhandlingar. Men nöden och frestelsen segrade. Uti Maj 1629 afslöt han med kejsaren en enskild fred, öfvergifvande sina båda bundsförvandter, konungen i Sverge samt hertigen af Mecklenburg. Deremot återfick han alla förlorade länder, mot löfte att icke mera inblanda sig i tyska angelägenheterna.
Nu hade Ferdinand alldeles fria händer att uti sistnämnde rike företaga hvad heldst han ville, serdeles som Gustaf Adolf genom kriget mot Sigismund och dennes från kejsaren erhållna hjelptroppar var helt och hållet sysselsatt uti Preussen. Ferdinand iakttog detta tillfälle att gifva sina motståndare dödshugget. Medelst en sträng förordning hade han redan påbudit, att alla protestanter inom österrikiska staterna skulle antingen utvandra eller öfvergå till katolska läran. Den 6 Mars 1629 utfärdade han det så kallade Restitutions-ediktet. Han befallde nemligen, att alla slags egendomar, som blifvit från katolska kyrkan afsöndrade, skulle till densamma ovilkorligen återställas; och kejserliga sändebud kringskickades att pådrifva verkställigheten. Protestanternas ångest kan icke beskrifvas. Ett oräkneligt antal fredliga innevånarne hade nu öfver hundrade år varit i besittning af mångfaldiga, alltsedan första reformationstiden indragna kyrkogods. Nu skulle de mista sin så länge innehafda egendom och drifvas från hus och hem, eller slafva under stränga herrar af en främmande och fiendtlig tro. Några stater inlemnade väl klagomål emot detta beslut; men Tilly och Wallenstein stodo med sina härar hotande öfver dem, och redan hade det förfärliga ediktet uti flere kretsar blifvit satt i verkställighet. Det tycktes som ingenting mer skulle kunna rädda de tyska protestanterna.