TRETTIONDESJUNDE KAPITLET.
DE TYSKA FURSTARNA.
För att redigare uppfatta ifrågavarande tid och dess hvälfningar, är nödigt att taga någon närmare kännedom om de tyska furstar, hvilka genom personliga egenskaper eller läge och magt inverka på stridens utgång.
Främst bland alla märkes Ferdinand den andre, romersk kejsare, konung öfver Böhmen och Ungern, hertig öfver österrikiska länderna, genom rang och besittningar den mägtigaste regent i Europa. Han var född 1578, klok, ihärdig, stolt och djerf af naturen, men ännu mer genom uppfostran. Från tolf till sjutton års ålder vistades han hos jesuiterna i Ingolstadt och åtnjut deras undervisning. Här grundlades hos honom den mest obegränsade tillgifvenhet för katolska läran, det djerfvaste beslut att för densammas utbredande hvarken spara våld eller list. Han bibehöll från denna tiden en nästan vidskeplig vördnad och kärlek för sina uppfostrare. Under resor tog han, om möjligt var, sin boning uti deras kloster; och ur deras orden valdes biktfadern, Pater Lamormain, hvilken med tiden erhöll betydligt inflytande. Ferdinand var högst noggrann i iakttagande af alla religionsbruk, vallfärder, fastor och dylikt. Han bar alltid på sig helgonbilder och aflefvor, och hade högtidligt tagit jungfru Maria icke allenast till sin egen skyddspatron, utan äfven utnämnt henne till öfverfältherre för hela österrikiska hären. Näst denna trosifver eller i bredd med densamma visade sig en herrsklystnad, lika oinskränkt till gränsor som medel; och det tycktes mången gång, som kardinal Richelieu haft rätt uti sitt påstående, att hos Ferdinand den förra endast var en täckmantel för den sednare. Sjelf visade sig Ferdinand sällan eller aldrig vid härarna; men från djupet af sitt palats visste han med den största klokhet välja och
