åtskilliga begångna olagligheter, men tystnade åter, då han erhöll Lausitz såsom pant för sina mot Böhmen gjorda rustningar. Ferdinand var nog klok att med några personliga artigheter stryka kurfursten om munnen, hvarigenom denne lät narra sig att blifva en overksam åskådare af de andra protestanternas nederlag. Hans uppförande väckte än harm, än åtlöje. Han kallades Tysklands Judas Ischarioth. Ölkungen, sade man, sätter högre värde på merseburgska ölfaten, än på protestanternas bästa; en annan gång: att kejsaren gör med Saxen, som Polyfem med Ulusses; han sparar honom, men endast för att sist blifva uppätten[1].
Gustaf Adolfs svåger, kurfursten Georg Wilhelm af Brandenburg, var en herre med temliga besittningar och vanliga egenskaper. Han beherrskades af gunstlingen Schwarzenberg, hvilken deremot var katolik och, som man trodde, kejsaren hemligen tillgifven.
Fredik, pfaltzgrefve vid Rhen och sedermera konung i Böhmen, var en liflig, rask och glad herre, men föga djuptänkt och ihärdig. Redan omtalad är hans korta regering uti Böhmen och derpå följande olycka. Han var konung blott en enda vinter, erhållande derföre tillnamnet Vinterkonungen[2]. Hans gemål Elisabet af England, var en utmärkt skön och högsinnad furstinna. Då Fredrik tvekade vid anbudet af böhmiska kronan, yttrade hon: att den, som egt mod att fria till en konungadotter, borde ej heller frukta för en konungakrona. Denna prinsessas skönhet och ridderligt ädla uppförande, så i lycka som olycka, väpnade mången tapper krigare till försvar för protestanternas sak och för hennes.
Uti Hessen-Kassel regerade landtgrefven Wilhelm den femte, en klok och oförfärad herre, bland tyska furstarna den förste, som öppet förklarade sig för Sverge. Än mera
