Sida:Gustaf II Adolf.djvu/19

11

KRIGET MED DANMARK.

att de, för att nyttja hennes egna ord, blefvo liggande i porthvalfvet som skollade svin. Danskarna förnyade emedlertid stormen ännu några gånger, så att det framtagna krutet ändtligen började tryta för svenskarna. Höfvidsmannen, Sven i Ramnaklef, hade igenlåst krutkammaren, sjelf tagit nyckeln och derpå undanstuckit sig, som man tror af räddhåga. Fru Emerentia lät slå upp porten, samt utdela tillräckligt krut, och uppsökte sedan herr Sven, der han gömt sig på ett nesligt ställe, hvarest han fick hålla till godo smutsiga vedermälen af fru Emerentias förakt. — Danskarna hade nu antändt fyra petarder samt lupit fem gånger till storms, dock utan att hafva vunnit någon betydlig fördel. I gryningen mellan 7 och 8 drogo de sig derföre tillbaka, lemnande ett stort antal döda kring porthvalfvet och murarna. Oaktadt deras aftåg gick fru Emerentia vaksamt omkring på murarna. Vid den uppklarnande dagen såg hon nere på ängen en dansk befälhafvare, sittande på en hvit häst. Skjut på den der! sade hon till en af de snällaste skyttarna. Han gjorde så. Befälhafvaren var Kristian sjelf. Skottet träffade hästen så, att hjerna och blod stänkte upp på konungen. Dälen ta kråken, han sofver intet! utropade Kristian och drog sig med hären än längre från fästningen. Nu först återvände fru Emerentia till det inre af borgen. Der fann hon i sin stuga trettio tillfångatagna danskar, hvilka bådo om mat, jemmerligen klagande, att de på två dagar icke erhållit något att äta. Fru Emerentia svarade, att hon skulle gifva dem bröd till döddag, och lät derpå utleda och nedhugga dem allesamman, på en enda när. Nu kom bud från Kristian med anhållan att få begrafva sina döda. Fru Emerentia svarade: Har Gud gifvit oss lyckan att slå ihjel dem, så skola vi väl också sjelfva begrafva dem. Men, tillade hon, de danskes besök kom oss denna gången alldeles oförmodadt uppå. Vilja de återigen göra oss den äran till middagen, skola vi hafva en bättre anrättning åt dem i beredskap. Kristian mottog icke bjudningen, utan ryckte mot Elfsborg, och Mårten Krakou lät begrafva 200 danskar, som lågo