och försigtig, och af ingen bland sina samtida i skicklighet öfverträffad; derjemnte ordfast, oegennyttig, rättvis, i högsta grad sedlig; han berömde sig öfver att aldrig ha smakat vin, njutit qvinnogunst eller lidit nederlag. Sin ärfda tro, den katolska, var han af hjertat och orubbligt tillgifven, stundom ända till grymhet mot olika tänkande; slutligen städse bibehållande sin ungdoms blygsamhet, vägrade han att emottaga titteln af prins, hvilken kejsaren sjelfmant erböd. — Han var en lång, mager herre, med korta, i oordning fallande hår; pannan bred, skarpt skrynklad liksom hela ansigtet, näsan lång och hög, kindknotorna mycket utstående, men kinder och ögon insjunkna, knäfvelbårar och pipskägg korta. Han var vanligen klädd uti grön spansk drägt med uppskjuten hatt, hvarifrån en röd, strutsfjäder hängde långt ned efter ryggen. I striden red han vanligtvis en liten osynlig gråskymmel.
År 1583 den 14 Sept. föddes i Prag Albrekt Wenceslaus Eusebius, friherre v. Waldstein, eller Albrekt von Wallenstein, som han vanligen kallades. Redan i barndomen förrådde han ett vildt och obändigt lynne, och fåfängt sökte föräldrarna genom enskilda lärare tygla hans öfvermod. De förde honom till skolan uti Goldberg, der han öfverlemnades åt en för duglighet och kraft utmärkt lärare vid namn Fuhner. Sedan denne användt både godhet och stränghet, men utan framgång, skickade han den vanartiga gossen åter till föräldrarna. Dessa sände honom, åtföljd af en enskild lärare, till högskolan i Nürnberg, ty de bekände sig till lutherska läran. Wallenstein var nu sexton år. Med den vildaste häftighet öfverlemnade han sig åt alla de utsväfningar och våldsamheter, som vanligtvis gå i svang bland dräggen af studenterna. Serdeles var han en flitig tillställare och deltagare uti så väl allmänna som enskilda slagsmål. Flere gånger blef han af sina lärare varnad, en gång insatt uti proban och erhöll slutligen, då ingen förbättring visade sig, uppmaning att lemna staden, hvilket han också gjorde. Allt detta hade förefallit inom föga mer än ett halft år. Efter dessa motgångar antog han tjenst som page hos markgrefven Karl
