Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
189
DE TYSKA FÄLTHERRARNA.

Wallenstein, såsom vi förut berättat, 1629 till hertig af Mecklenburg.

Emedlertid började han inom sig bära hemlig farhåga för en så mägtig och egenmägtig undersåte. Wallensteins lynne och hela personlighet voro icke egnade att ingifva förtroende. Han var lång och mager, med korta, uppstående hår, hög och ofårad panna, små svarta och skarptindrande ögon, ansigtsfärgen gul. Stränghet och isande köld förrådde sig i hvarje blick, hvarje åtbörd. Munnen rördes nästan aldrig till löje, sällan till samtal, och de få ord han dervid yttrade, uttalades med en skarp röst, hvars obehag han icke sjelf förmådde mildra. Han var nykter, måttlig och högst arbetsam, den ena gången full af misstankar och förställning, en annan gång ytterligt djerf och påflugen. Mot brottslingar obevekligt, stundom orimligt sträng. Då soldater anklagades för olydnad, svarade han ofta utan vidare ransakning, helt torrt och kort: häng den hunden! Samma öde fick en kammartjenare, som väckte honom för tidigt. Hans stränghet och vrede kände inga gränsor, men å andra sidan ej heller hans frikostighet. Att gifva en skänk af mindre än 1000 riksdaler, ansåg han under sin värdighet. För soldaternas helsa och vård sörjde han uppmärksamt, lemnande dem tillika fria händer att genom plundring både föda och rikta sig. Tjenare och höfdingar belöntes furstligt. Furstligt var också hans eget lefnadssätt, nästan kejserligt. På hans egendomar i Prag, Gitschin och Friedland uppfördes präktiga byggnader. Serdeles utmärkt var slottet i Prag. Stallet ensamt liknade ett litet palats, der trehundrade utsökta prakthästar fodrades ur marmorkrubbor. Det egentliga palatset var på det praktfullaste inredt, med hemligt dolda, af droppsten bildade badrum, stora präktiga salar, af de förnämsta målare prydda med taflor, föreställande Wallensteins bragder, stundom honom sjelf, som segrare, dragen af solens hästar, och med morgonstjernan öfver den lagerkrönte pannan. På resor åtföljdes han af femtio sexspända vagnar för sig och sitt sällskap; andra femtio medförde betjeningen och husgerådet, och ett dylikt antal