lifdrabanter stod dagligen i yttre rummen. Hofvet utgjordes af sextio adeliga pager, tolf friherrliga riddare och 4 kammarherrar; hela staten tillsammans 900 personer och 1072 hästar m. m. Dageligen dukades hertigliga bordet för etthundrade gäster. Sjelf syntes han likväl sällan dervid, flyende och hatande menniskor, såsom ett otacksamt och ondt slägte, och tillika så ytterst känslig för hvarje buller, att hans herrar måste med omlindade sidenband förekomma äfven det minsta slamrande af sporrarna. Sin gemål och dotter såg han sällan; en förtrolig vän hade han aldrig. Tiden delades mellan ämbetsgöromål, brefvexling, stjerntyderier tillsammans med Seni, och dessemellan dystra grubblerier samt en omätlig ärelystnads planer. På sådant sätt ensam och innesluten i djupet af sitt palats, herrskade han dock derifrån nästan enväldigt, icke allenast öfver sin här, utan snart sagdt öfver hela Tyskland. Soldaterna följde honom, med en alldeles blind lydnad, fängslade såväl af hans stränghet och frikostighet som af hans hemlighetsfulla väsende. Tysklands folk behandlade han med en segrande krigares hela hårdhet, dess furstar icke blott som jemnlikar, utan med ett stötande öfvermod; men ingen vågade på länge sätta sig emot den lika mägtige som fruktade segraren. Kejsaren måste sjelf mången gång tiga och se, huru Wallenstein handlade tvärtemot gifna befallningar; huru han icke ens vårdade sig att söka ursäkter derför. I spetsen för sin talrika, af honom ensamt beroende här, stod han midt i Tyskland, en för alla lika fruktansvärd magt, och man gaf honom icke utan skäl namnet af Tysklands Dictator. Huru Wallenstein vid Regensburgs riksdag från denna utmärkta plats lika hastigt nedsteg som han uppstigit, skall framdeles jemnte hans sednare öden för läsaren framställas.
Den tredje i ordningen bland dessa utmärkta fältherrar var Gottfrid Henrik, grefve af Pappenheim Triechlingen, född 1594, årsbarn med Gustaf Adolf, liksom Wallenstein med Axel Oxenstierna. Fadern var kejserlig marskalk och förde som sådan tvenne svärd uti vapnet. Den unga Pappenheim hade också vid sin födelse uti
