fallne omkring fästningen. Fru Emerentias tapperhet blef länge och vida berömd; och om hennes man höres ännu af allmogen der i orten följande rim:
Herr Kråk ej hade mer än en hand och en fot;
Och likaväl så stod han så mannelig emot.
Efter ett lika fåfängt försök mot Elfsborg vände sig Kristian uppåt Westergötland. Hela sydvestra delen förhärjades. Städerna Skara och gamla Lödöse, slotten Lärkesholm, Gräfsnäs och Höjentorp, Brunnsbo biskopsgård samt öfver tretusen byar lades i aska. Innevånarne behandlades med omensklig grymhet, och ett betydligt byte gjordes särdeles på Gräfsnäs, dit hela orten, i förlitande på slottets ointaglighet, hade fört sina dyrbarheter. Ändtligen repade fogden Lars Jonsson mod och samlade bönderna i Walla härad, hvarefter danskarna drogo sig tillbaka mot Halland, der i Warbergs kyrka offentlig tacksägelse blef hållen öfver det lyckliga tåget.
Träffningen på Skillingehed. Nästan på samma gång, som Kristian härjade i Westergötland, hade hertig Johan och Jesper Cruus infallit i det lika försvarslösa Halland. Aderton socknar förhärjades och Warberg brändes. Ändtligen vid sistnämnde stad möttes några troppar, hvilka dock blefvo drifna på flykten och jagade nära två mil, inemot Falkenberg. Men just som de redo öfver Skillingehed, ankommo till deras hjelp sju fanor ryttare, anförda af konung Kristian sjelf, nu mera på återtåget från Westergötland. En kort men häftig strid uppstod. Svenskarna, redan till hälften segrare, angrepo häftigt och öfvermodigt, ropande: Jute, Jute, har du icke presten med dig! att nemligen bereda dem till döden. Danskarna, redan af det föregående nederlaget försagda och bragta i oordning, gjorde svagt motstånd, ehuru ifrigt anförarne sökte uppmuntra dem. Den tjugufyraåriga Sten Rosensparre kastade sig midt i striden för att förmå sina landsmän hålla stånd. En af hans vänner bad honom vara försigtig. Betänk, ropade han, att du är den siste af ätten Rosensparre. — Du har rätt, svarade herr Sten. Det är en vacker tanke. Ett godt namn går framför
