Kroaterna, ett oregelbundet ungerskt rytteri, häftigt i sina anfall, men utan ordning och ihärdighet. Dessa kroater utmärkte sig för den vildaste plundringslystnad, de råaste våldsamheter. Ångest och fasa föregingo, mord och brand följde deras spår; sjelfva namnet Krabater, såsom det af tyskarna vanligen uttalades, öfvergick slutligen till en allmän benämning för vilda och samvetslösa menniskor.
TRETTIONDENIONDE KAPITLET.
WALLENSTEINS AFSÄTTNING.
Redan tolf år hade detta förödande krig rasat inom Tysklands gränsor. Dess härjningar antogo ett allt mer och mer ohyggligt lynne. Härarna liknade kringdrifvande röfvareskaror. De sade sig strida, den ene i katolska, den andre i protestantiska furstars tjenst; men plundrade både katoliker och protestanter. Kriget fördes icke mera för furstarnas, för folkens, för den kommande fridens skull, utan för tillfredsställandet af soldaternas och deras befälhafvares rofgirighet. Hvarken mensklig eller gudomlig lag aktades; icke heller riksfurstarnas högljudda klagomål. Wallenstein bemötte dessa furstar med ett förnämt förakt, låtande dem förstå, att han, som kejserlig öfverfältherre, var dem icke allenast jemngod utan ock öfverlägsen. Soldaterna följde exemplet och behandlade innevånarne med ett gränslöst öfvermod. Då bonden eller borgaren uppdukat sin bästa mat, såg man ryttaren vägra att sätta sig till bordet, derest icke hvarje gång en gyllen eller blank dukat låg under tallriken. Om denna fordran af bristande vilja eller förmåga icke blef fullgjord, utbröt soldathopens vilda och djuriska lynne uti hela sin vederstygglighet. Ärbara qvinnor våldfördes till döds, också
