allt, och med dessa ord störtade han midt uti svenska hoparne. Om några ögonblick blef han nedhuggen och likaledes Frans Rantzow jemnte flere andra ädlingar. Danskarna kastade sig på flykten; svenskarna följde i hamn och häl. Vid Frägnareds gärde fastnade konung Kristians häst i ett moras. De öfriga danskarna voro redan förut, svenskarna kommo i sporrsträck efter, och död eller fångenskap sväfvade öfver hans hufvud. Då ilade Kristian Barnekou förbi, såg konungens fara och lemnade honom sin häst; hvarpå Kristian flydde och Barnekou blef nedhuggen. Den inbrytande natten räddade danskarna från ett fullkomligt nederlag. Om dagen räckt ett par timmar längre, sade hertig Johan, så hade mina ögon fått se sin lust på Sverges fiender. Tvåhundra femtio eller trehundra danskar hade emedlertid måst bita i gräset.
En stor rostfläckig sten på Frägnareds gärde bär ännu namnet af Kristian Barnekous sten. Det var der, säger folket, som Barnekou blef dödad af svenskarna. Det är fläckarna af hans trofasta blod, som aldrig kunnat från stenen utplånas.
Elfsborgs fall. Fästningen Elfsborg beherskade utloppet af Göta elf samt försvarade det nyss anlaggda Göteborg, hvilken stad med sin uppblomstrande handel städse var danskarna en nagel i ögat. Kristian ville iakttaga tillfället, att om möjligt förstöra både stad och fästning, och tågade dit med en ansenlig styrka, dels till lands, dels till sjös. Olof Stråle förde befälet på Elfsborg, och hade nyligen vidtagit så betydliga förbättringar på fästningsverken, att han förklarade sig icke mer behöfva frukta någon fiende. Men vid ryktet om danska härens annalkande började han skrifva klagande bref till konungen och begärde än att blifva entledigad, än att erhålla förstärkning; tilläggande, att han icke trodde sig om att kunna bibehålla fästet. Gustaf Adolf uppmanade honom att, som en tapper och behjertad svensk, försvara en för fäderneslandet så angelägen plats. Konungen lofvade att snart i egen person komma till undsättning. Emedlertid
