afstyrka hvarje omedelbar inblandning uti så vidt utseende företag. Man borde försöka, sade de, att så länge som möjligt genom eftergifvenhet undvika det fruktansvärda kriget. Men år för år insågo de allt tydligare nödvändigheten och öfvergingo till konungens åsigter. Mot slutet af 1629 begärde han rådets utlåtande: huruvida man borde angripa fienden uti Tyskland, eller inom Sverges gränsor afvakta hans anfall. Efter öfvervägande af alla skälen för och mot blef den förra meningen enhälligt antagen; dock af den försigtige Skytte med det uttryckliga föbehåll, derest freden på intet sätt bibehållas kunde. Konungen förklarade sitt välbehag öfver deras beslut, tilläggande, att han för egen del redan länge varit af samma tanka; men hade velat hemställa saken till rådet, för att sedan icke ensam bära skulden i händelse af framtida misslyckande.
Redan under föregående året hade Gustaf Adolf vidtagit nödiga anstalter för det väntade fälttåget. Flera nya regementer värfvades under Kniephausen, Falkenberg, Duwall och Hall. Några af de gamla erhöllo tillåtelse att under sommaren 1629 resa till Sverge för att hvila ut efter 1628 års tröttande fälttåg. Uti Preussen qvarlemnades tiotusen man under Axel Oxenstierna och Gustaf Horn. En mindre styrka under Alexander Lesslie, Nils Brahe och Taupadel innehade Stralsund och skärmytslade med de på Rügen varande kejserliga tropparna. Någon krigsförklaring aktade Gustaf Adolf så mycket mindre nödig, som kriget redan var begynt, först genom kejsarens hjelpsändningar till Polen, sedan genom svenskarnas till Stralsund. Men för att rättfärdiga sitt företag lät han till Europas regenter och folk utgå ett öppet bref, innehållande krigsorsakerna. Sådana felades icke. Kejsaren hade tagit och brutit Gustaf Adolfs bref till Bethlen Gabor, samt uppäggat Sigismund till krig så väl genom löften, som genom hjelptroppar, år 1627 under hertig Adolf af Holstein och 1629 under Arnheim. Han hade tillegnat sig väldet öfver Östersjön samt ofredat svenska handeln; och dessutom tvertemot all lag fördrifvit
