att se kring eder sådana efterkommande uppväxa, hvilka fäderneslandet en gång på samma sätt understödja kunna!
Ridderskapet och adeln önskar jag lycka och kraft att genom tapperhet och bragder åter upplifva våra förfäders, de gamle Göters namn, hvilket fordom spridde sin odödeliga glans öfver hela jorden. På samma sätt skolen i förvärfva samma ära, eder öfverhets nåd och det sanna ridderliga anseendet.
Eder af del andeliga ståndet förmanar jag till enighet och sann gudsfruktan. Förelyser edra åhörare icke blott med lära, utan ock med lefverne, så skolen i hafva deras hjertan uti edert våld. Leder dem då till samdrägt, tro och hörsamhet, så att de icke låta locka sig af onda menniskor, utan förblifva stadige vid kronan och fäderneslandet,
Eder af borgerskapet och menigheten tillönskar jag allsköns lycka och framgång, Måtte edra låga hyddor förvandlas till varaktiga stenhus, edra små båtar till rymliga skepp; edra åkrar och ängar med tusenfalld gröda fylla lador och förråder till både eder egen och fäderneslandets rikedom. — Ja! eder alla, Sverges älskade innevånare, befaller jag uti Guds milda vård och beskydd, och säger eder mitt hjertliga farväl; kanhända för sista gången.
Tårarna brusto honom härvid ur ögonen, och en kort tystnad uppstod, endast afbruten af den rörda församlingens återhållna snyftningar. Konungen höjde åter rösten, och slutade med sin vid dylika tillfällen brukliga bön: Herre, vänd dig till oss igen och var dina tjenare nådig! Uppfyll oss bittida med din nåd, på det vi må glade vara i alla våra lifsdagar! Ja, gläd oss igen, efter vi så länge olycka lidit hafva; och uppenbara dinom tjenare din magt, din ära deras barnom! Gud, vår Gud, vare oss nådig och blid! Han främje våra händers verk! Våra händers verk främje Herren! Amen.
Alla ständerna voro till middagen uppbjudna på slottet. Gustaf Adolf gick omkring, samtalande med de flesta. Han var i allmänhet vid ett vänligt och älskvärdt
