lynne denna gången mer än annars. Kärleken till undersåtarne, det föregående likasom förestående afskedets rörelse, aningen oro väntande faror, kanhända evig skiljsmessa; allt i förening med hans naturliga mod och glädtighet, gaf åt samtalet en hänförande blandning af glädje och allvar, båda förskönade genom en beständigt framträdande ömhet. En hvar skiljdes från honom med hjertat genomträngdt af beundran och kärlek.
Emedlertid hade krigsfolket blifvit församladt vid Elfsnabben. Man såg der af rytteriet Per Brahe med smålänningarna[1] och Erik Soop med westgötarna, samt Joakim Brahe med några sqvadroner värfvadt manskap. Till fot Nils Brahe, Duwall, Axel Lillie, Didrik Falkenberg, Dodo von Kniephausen o. s. v., hvar med sitt regemente. De på fanorna valda tänkespråken visade tänkesättet. Man läste der orden: Si Deus, pro nobis, quis contra nos?[2], eller: Gustavus Adolphus, rex Sueciæ, defensor fidei[3], eller: Mars regit ensem, Themis sceptrum[4]. Ett lifländskt regemente under Denhoff hade en svart damast-fana, hvarpå Isaks offer var afbildadt med de orden: Ut Abraham filium pro Deo, sic nos vitam pro rege[5]. Hela hären utgjorde 16 sqvadroner ryttare och 92 kompagnier fotfolk, tillsammans 15,000 man. Anförare för de första var Åke Tott, för de sednare Johan Banér, för artilleriet Leonhard Torstensson. Bland det öfriga högre befälet märktes rhengrefven Otto Ludvig, Baudissin, Teuffel, gamla Thurn, m. fl.
Då allt var i ordning för inskeppandet, begaf sig konungen ut till Elfsnabben, åtföljd af hofvet och en talrik folkskara. Krigshären mönstrades ännu en gång och började derpå stiga ombord. Slutligen konungen sjelf.
- ↑ Enligt andra uppgifter afseglade han från Kalmar.
- ↑ Om gud är för oss, ho kan då vara emot oss?
- ↑ Gustaf Adolf, Sverges konung, Trons försvarare.
- ↑ Mars förer svärdet och Temis spiran.
- ↑ Som Abraham sonen för Gud, likaså vi lifvet för konungen.
