fick Nils Stjernsköld befallning att med friska troppar skynda till förstärkning, men han kom försent; Kristian hade redan kringränt fästningen, och tvenne danska örlogsfartyg, som laggt sig mellan Stegeberget och Otrilla afskuro all ytterligare tillförsel. Stjernsköld drog sig tillbaka och sökte endast hindra fienden från vidsträckta ströftåg.
Kristian företog nu belägringen med fullt allvar, och bemägtigade sig snart några af utanverken. Han uppfordrade derpå fästningen, men Stråle svarade med tvenne utfall. Då lät Kristian uppföra flere batterier, och nedsköt tornet och en del af vallarna, så att dessa i fallet fyllde grafven. Nu förnyades uppfordringen, men Stråle svarade: att Elfsborg icke vore något Kalmar. Han ville samtala med fienden endast genom kulor och krut. Skjutningen började ånyo, och mot qvällen beslöt Kristian att storma. Några engelska troppar skickades först mot murbrottet. De lyckades väl att komma in, men blefvo ofördröjligen och med den största tapperhet utkörda igen, så att tvåhundra man lågo döda vid grafven. Kristian lät sitt eget lifregemente träda i engelsmännens ställe, men äfven denna utvalda tropp kunde ingenting vinna. Svenskarna öfverhöljde dem med brinnande beckkransar, sjudande vatten och kraftiga hugg. De måste med oförrättadt ärende draga sig tillbaka.
Men på fästningen stod också ganska illa till. Under handterandet af beckkransarna hade elden kommit lös, och fienden bemödade sig med oupphörligt skjutande att öka branden. Nära hälften af besättningen hade fallit; endast tvåhundra återstodo, äfven dessa till en del sjuka och sårade; Stråle sjelf hade fått en kula i låret. Nu kom förnyad anmaning att uppgifva borgen, eljest skulle der ingen enda menniska lemnas vid lif. Stråle såg ingen möjlighet att längre försvara sig, utan aflemnade slottet mot fritt aftåg under flygande fanor och klingande spel. Belägringen hade varat i nitton dagar.
Danskarnas glädje öfver denna eröfring var ganska stor. Kristian lät till dess minne pregla en
