Sida:Gustaf II Adolf.djvu/225

217

STETTINS ERÖFRING.

återkom han och förklarade, att hans pligt mot kejsaren och det tyska riket hindrade honom bifalla det gjorda förslaget. Han bad derföre konungen att, om möjligt vore, heldst lemna landet, eller åtminstone förskona Stettin och unna denna stad den neutralitet, som de kejserliga å sin sida lofvat och hitintills hållit. — Konungen svarade, att han redan flere gånger bedyrat sina afsigter icke vara fiendtliga mot tyska riket, utan blott mot kejsaren. Hertigen borde derföre ej längre med sådana skäl envisas. Jag känner också alltför väl, fortfor han, stadens tillstånd, och huru lätt det är för mina troppar att, om så behöfves, med våld bestiga dess vallar. Eller tror väl eders durchlauchtighet, sade han och pekade på en mängd fruntimmer, som sågos i slottsfönsterna, att det der sköna lifgardet skall försvara murarna mot mina dalkarlar. Dessutom är det ej värdt att med mig tala om de kejserligas neutralitet. Jag känner alltförväl den neutralitet de iakttagit så väl mot hela hertigdömet, som mot staden, och hvilken tydligen blifvit ådagalaggd genom såväl landets utplundring, som de sist mot Stettin gjorda, fast misslyckade öfverrasknings-försöken. För mig, hoppas jag, skall det gå bättre. Dessa äro goda nycklar, som snart skola låsa upp stadsportarna; härvid pekade han på de uppställda kanonerna. Ack! utbrast hertigen, skall jag nu vid mina år blottställa mig för att drifvas i landsflykt och se mitt hertigdöme plundradt och åt en annan bortskänkt och sjelfva denna mina förfäders boning måhända snart nog af den uppretade kejsaren nedbränd till stoft och aska. Konungen svarade: Stralsund har jag med Guds hjelp beskyddat, Rügen, Ysedom och Wollin eröfrat. Med samma hjelp hoppas jag ock befria och försvara både Stettin och hela Pommern. Derföre beder jag hertigen skynda, ty jag har icke längre tid att låta mina soldater stå sysslolösa. Tro mig! icke alla Dröjare äro Fabier! — Men, invände hertigen, känner också eders majestät kejsarens nästan oemotståndliga magt? Gustaf Adolf svarade: Jag käner den väl, men jag känner också, att Guds magt är ändå större och att han aldrig