Gartz, hvarest han anlade ett förskansadt läger, som beherskade Oderströmmen och hotade hvarje svenskarnas rörelse. Gustaf Adolf tågade dit och erbjöd honom en slagtning, men Conti, kännande sina fördelar, låg orörlig bakom de starka med kanoner späckade vallarna.
Emellan konungen och hertigen af Pommern ingicks emedlertid ett skydds- och anfalls-förbund, hvari Gustaf Adolf förbehöll sig att vid oroligheternas en gång blifvande slut få behålla Pommern, tills Sverges krigsomkostnader blifvit betalda. Hertigens stora fruktan för kejsaren dref honom dock att i hemlighet ursäkta sitt förbund med Gustaf Adolf. Som skäl anfördes svenskarnas öfverlägsenhet, de kejserligas våldsamheter och plundringar m. m. Ferdinand, i stället för att blidkas, blef än mera uppbragt, och befallde Tilly hädanefter behandla hertigen af Pommern och hans undersåtare såsom mot kejsaren och riket upproriska förrädare.
Emedlertid hade Gustaf Horn med största delen af den förut i Preussen varande hären anländt till Stettin och förenat sig med konungen. Man företog flere ströftåg kring trakten, oftast med framgång, bland andra ett till Sturgard. Detta anförtroddes åt Damitz och hvita regementet, dels emedan dessa bäst kände nejden, dels för att pröfva deras trohet. Det lyckades. Octavio Piccolomini erhöll, efter tappert motstånd, frihet att tåga bort med besättningen; svenskarna funno på slottet stora förråder af både matvaror och krigsförnödenheter.
Konungen ville icke tränga djupare in i landet, förrän han på båda sidorna tryggat sin ställning. I sådan afsigt hade han lemnat Kniephausen qvar för att intaga slottet vid Wolgast, samt tygla kejserliga besättningen i Greifswald. Monroe och några skottska regementer voro förlaggde i Hinter-Pommern; Gustaf Horn lemnades med åtta tusen man i Stettin, medan konungen sjelf med den öfriga hären seglade till Stralsund och eröfrade passen Damgarten och Ribnitz, genom hvilka vägen går från Pommern till Mecklenburg. Medelst insända kungörelser och smärre ströftroppar uppmanade han innebyggarne i detta
