skådepenning och hans höfdingar drucko på den intagna borgen sina hemmavarande fruars skålar under fröjd och gamman. Glädjen blef än större, då de sex dagar derefter utan svärdslag inbekommo Gullbergs slott med 80 kanoner, 1500 musköter, och lifsmedel för ett helt år. Besättningen, uppskrämd af Elfsborgs öde, hade icke ens försökt att värja sig. Mårten Krakou och Emerentia Pauli hade redan förut blifvit förflyttade till Waxholmen.
Dessa dubbla olyckor väckte inom Sverge bestörtning, vrede och sorg, så hos konung som folk. Stjernsköld fick uppbära en allvarsam skrapa. Stråle råkade än värre ut. Han fängslades, lagfördes, men blef i anseende till sitt tappra försvar frikänd. Emedlertid, då den dyra Elfsborgs-lösen skulle erläggas, återväcktes i hvarje hydda, och vid hvarje utbetalning, harmen emot Olof Stråle. Sjelfva Gustaf Adolf kunde ej qväfva dylika känslor. Då han år 1617 kom till Elfsborg, och tyckte sig af belägenheten finna, att slottet möjligtvis kunnat ännu någon tid försvaras, anställde han ny rättegång mot Stråle, då denne blef dömd till ansenlig penningeplikt. Folket upphörde dock aldrig att än med gäckeri, än med skällsord förfölja den olycklige, och sjelfva regeringens försvarsbref förmådde icke rädda honom från dessa utbrott af den allmänna oviljan.
Danskarna vid Waxholmen. Uti Augusti 1612 hade konung Kristian satt danska flottan i det fullkomligaste stånd och förde den sedermera till Stockholms-skären. Svenska flottan under Göran Gyllenstierna låg underlägsen och uti dåligt skick vid Elfsnabben. Då Kristian kom till Dalarön, vände derföre Gyllenstierna tillbaka och lade sig under Waxholms kanoner. Danskarna följde efter, till Södra Stäket och Djurhamn. Deras ankomst väckte utomordentlig förskräckelse i Stockholm och kringliggande landsorter. Enkedrottning Kristina flyttade från Nyköping till Gripsholm, dit också alla dyrbarheter och angelägna papper skyndsamt undanfördes. Hertigdömets innevånare uppbådades till kustens försvar; westmanlänningar och upplänningar till Stockholm. Dalkarlarna
