qvarlefvande åtminstone de tomma husen till boning och helgedomarna till gudstjenst. — Nej, svarade Götz, jag har med dyr ed förbundit mig att förstöra detta kätterska och förrädiska näste, och denna ed får icke brytas. Han gaf brandtecknet och kroaterna rusade in, antändande staden i alla hörn, och på samma gång ströfvande återigen med plundringar och mord genom husen. Elden grep hastigt omkring sig och dref mordbrännarne från gatorna. De samlades i lägret och anträdde med allt det samlade rofvet sitt återtåg, lemnande bakom sig staden i full låga. Se, ropade kroaterna, se, hur präktigt Pasewalk brinner! Så vacker brand har man väl aldrig förut sett! Snart störtade kyrktornen tillsammans, och de sjunkande lågorna tillkännagåfvo, att Pasewalk sjönk i aska och stoft. Med sitt rof och sina röfvaretroppar kom Götz tillbaka till det kejserliga lägret.
Detta ohyggliga förfarande väckte ovilja och harm öfverallt. Protestanterna utgöto högljudda förbannelser öfver det kejserliga soldatpacket. Laniena Pasevalcensis[1] var namnet på en flygskrift, som öfver hela Tyskland spridde underrättelsen om illgerningen och tillika förbittringen deröfver. Sjelfva de bättre katolikerna yttrade: att det icke vore underligt, om Gud, för att straffa sådana brott, gåfve de kejserliga vapnen sin förbannelse i stället för den förra välsignelsen.
Båda partierna blefvo än mera uppretade mot hvarandra. Med möda kunde anförarne göra den grundsatsen gällande att under fäktandet gifva pardon åt dem, som begärde. De kejserliga undantogo alltid pommeranarne, såsom förrädare. Svenskarna svarade: att i sådan händelse de å sin sida ej heller skulle skona kroaterna, hvilka såsom gudlösa, nästan vilda menniskor, icke förtjenade någon nåd.
- ↑ Slagtandet vid Pasewalk.
