det ena lägret till det andra. Flere rådde Kniephausen att angripa, men denne ville icke lemna sin fördelaktiga ställning. Montecuculi å sin sida fann omöjligt både att förbigå och genombryta Kniephausens troppar. Fruktande dessutom att blifva kringränd, beslöt han draga sig tillbaka och öfverlemna Colberg åt dess öde. Detta verkställdes vid pass kl. 3 samma natt. Svenskarna hörde bullret, och Kniephausen beslöt förfölja den flyende fienden. Först skyndade Baudis med rytteriet, efter kom Teuffel och Hepburn med fotfolket, och slutligen Thurn med artilleriet. Med sitt vanliga eller rättare sagdt ovanliga mod, störtade Baudis mot fiendens än rytteri, än fotfolk och lyckades flere gånger att skingra deras regementer och tillfoga dem betydlig skada. Följande morgonen uppstod en dimma, som varade långt fram på dagen, och blef så tjock, att man knappt kunde urskilja de närmaste föremålen. Baudis lät sig deraf alldeles icke hindra, utan red dristigt framåt, hvarthelst han hörde ljudet af de kejserliga. På flere ställen hade han framgång; men stötte slutligen emot ett nyss utryckt i god ordning varande fotregemente, hvilket mottog honom med en så kraftig eld, att en stor del af ryttarne stupade och de andra kastade sig tillbaka, dragande anföraren med sig på flykten. Understödd af flere ankommande landsmän gjorde han ett nytt anfall, men dimman hindrade ånyo allt sammanhang och beräkning. Man stötte beständigt mot kejserliga fotfolket, hvars eld svenska rytteriet omöjligen kunde uthärda. Till råga på olyckorna råkade tvenne af dimman förvillade svenska rytteri-regementer uti ett långt och blodigt handgemäng, innan misstaget upptäcktes. Nedslagna af dessa motgångar, drogo de sig baklänges för att erhålla understöd af det antågande fotfolket. Österrikarne iakttogo tillfället och skyndade bort, samt kunde sedan icke mera upphinnas.
