hade uti fästningen mottagit de kejserliga, men stängt svenskarna ute. Detta skedde på vestra sidan om Oder. På östra åter skyndade Gustaf Adolf sjelf till Piris, hvarest en stor skara kroater under öfverste Cratz varit lägrad. Vid ryktet om svenskarnas annalkande, lät Cratz, oaktadt en gång gifvet och dyrt betaldt försvarsbref, alldeles utplundra staden, och hastade sedan med kroater och otaliga trossvagnar på vägen åt Landsberg. Två timmar efter deras aftågande inryckte Gustaf Adolf och skickade genast Baudis att med sina ryttare följa kroaterna på vägen. Denne mottog uppdraget med glädje och skyndade i sporrsträck till dess fullgörande. Snart uppnådde han trossen; de förskrämda kroaterna lemnade den nästan utan försvar och Baudis sände straxt 300 vagnar tillbaka till konungen. Sjelf förföljde han fienden med den framgång, att hela vägen bortåt Landsberg betäcktes med döda. Tyskarna gaf han pardon, kroaterna icke. Då de åt denna sidan flyende tropparna blifvit fullkomligt skingrade, kastade han sig åt Berwalde mot en betydlig styrka kejserligt rytteri. En del äfven af denna tropp blef nedhuggen; de öfriga frälsade sig inom Küstrins murar. Contis fordna krigshär kunde nu mera anses som fullkomligen upplöst.
FEMTIONDE KAPITLET.
FÖRBUND MED FRANKRIKE.
Redan under sista fälttågen uti Preussen börjades mellan Sverge och Frankrike underhandlingar om ett gemensamt förbund mot Österrikes växande magt; men ömsesidig stolthet och misstroende hade tid efter annan uppskjutit verkställigheten. Richelieu ville nemligen så mycket som möjligt göra Gustaf Adolfs företag beroende af
