Sida:Gustaf II Adolf.djvu/254

246

FRANKFURTS ERÖFRING.

På tåget från Schwedt eröfrade Gustaf Adolf Fürstenwalde och Zedinick, samt förstörde flera hopar kroater, hvaraf en del nedhöggos, en del skonades och skickades sedan att arbeta i Falu grufvor. Den 1 April nalkades svenskarna till Frankfurt. Som man visste, att besättningen var ganska talrik, lät Gustaf Adolf uppställa sin här uti slagordning och tågade på detta sätt mot staden, hvarje ögonblick väntande att möta de kejserliga tropparna. Men ingen fiende sågs till, utan i dess ställe de rykande förstäderna. Detta ökade svenskarnas mod, och de tågade följande dagen än närmare. Gustaf Adolf med Teuffel vid sidan red längst fram för att undersöka belägenheten, då i samma ögonblick en muskötkula från fästningen genomborrade Teuffels venstra arm. Ack! utropade konungen, nu kan Teuffel icke hjelpa mig! huru skall det nu gå? Teuffel fördes till lägret, och konungen åtog sig att sjelf, som generaladjutant, ordna tropparna. Damitz med hvita regementet förlades på norra sidan närmast floden. Dernäst och midtemot Lebus-porten ställdes blå och gula regementerna på framskjutande vinberg. Snart gossar, sade konungen, skola vi dricka vin i stället för odervatten. Midtemot Gubenport ställdes Hepburn, Monroe och Lumsdel med deras folk. Kommen ihåg, mina tappra skottar, sade konungen, edra landsmän, som de kejserlige nedhöggo uti Neu-Brandenburg! — Tieffenbach lät göra ett utfall; det blef tillbakaslaget. Åt alla sidor dundrade en förödande eld från fästningsverken; men svenskarna trängde fram med sina förskansningar, så att de dels samma dag, dels under påföljande natten hade arbetat sig ända inemot stadsmurarna. Dagen derpå den 3 April var Palmsöndag. Svenska hären tillbragte förmiddagen under tystnad och gudstjenst, hvarföre de kejserlige trodde, att Gustaf Adolf icke hade medfört tillräckligt kanoner, eller att ban i allmänhet var för svag till anfall och ämnade draga sig tillbaka. Hör, ni strömmingsätare! ropade de kejserliga från muren; har ni nu utaf hunger gnagit upp edra läderkanoner, efter ni icke kan lossa ett enda skott. Andra togo en skjuten vildgås och hängde ut den öfver