fiendtlighet mot kejsaren; dels ovilja att lemna sig i händerna på en utlänning; dels, och kanske förnämligast, Johan Georgs åtrå att upphäfva sig sjelf till hufvudman för tyska protestanterna och dymedelst hålla jemnvigten mellan konungen och kejsaren.
Då Gustaf Adolf sålunda genom underhandlingar ingenting kunnat vinna, beslöt han att bruka kraftigare medel. Han qvarlemnade i trakten af Landsberg rhengrefven och general Baudis för att hålla stången mot Tieffenbach och Schaumburg, hvilka i Schlesien samlade nya troppar. Sjelf tågade han med den öfriga hären tillbaka till Frankfurt och derifrån rakt mot Berlin. Den 1 Maj anlände han till grannskapet af denna stad, och affärdade grefve Ortenhurg till kurfursten med följande anhållan: Konungen hade företagit hela det tyska kriget i allmänhet för protestanternas skull; detta sista tåget för Magdeburg enskildt, för att befria denna stad från det öfverhängande förderfvet. Men för att med någon säkerhet kunna tåga mot Tilly, var det nödvändigt att i Brandenburg innehafva en och annan fästning som ryggvärn och tillflykt i händelse af mindre lycklig utgång. Han begärde derföre af kurfursten att få besätta Spandau och Küstrin, lofvade deremot på sitt kungliga ord, att återställa dessa fästningar, då Magdeburg blifvit befriadt, eller i alla händelser sednast inom två månader. Kurfursten gaf ett nekande svar. Han kunde icke åt kejsarens, sin lagliga öfverherres fiende öfverlemna slott och fästen, utan att göra sig skyldig till fullkomligt uppror. Men han försäkrade deremot på sin fursteliga ära och tro, att nämnde fästningar skulle stå Gustaf Adolf öppna i händelse af olycka. Dermed var åter konungen icke nöjd, ty han fruktade med skäl, all just då han i händelse af olycka bäst skulle behöfva dessa platser, kurfursten af fruktan för kejsaren minst skulle våga lemna dem. Lyckan, sade han, är ambulatorisk, likaså menniskornas tänkesätt[1]. Han
- ↑ Ridderst. (75 a.) Gustaf Horn till Axel Oxenstierna. Küstrins förstad d. 26 Mars 1631.
