Sida:Gustaf II Adolf.djvu/263

255

FÖRBUNDET MED BRANDENBURG.

hvarefter jag sätter mig i frid och ro i Stockholm och det med ett godt samvete; men i skolen en gång på yttersta dagen ansvara för edert klenmod, att icke våga understödja Evangelii sak. — Till och med här i tiden skall denna eder egennytta få sin tillbörliga vedergällning; ty när Magdeburg fallit och jag med mina troppar återvändt till Sverge, hur skall det då gå med eder och edert land? Kurfursten och hans rådgifvare sväfvade hela dagen fram och tillbaka mellan olika beslut; på ena sidan stod Tilly, på den andra Gustaf Adolf; hvardera med mägtiga härar; men den förra var på tio, den sednare endast på en mils afstånd; hvarjemnte Berlin saknade alla fästningsverk. Han medför också kanoner, var vanligtvis slutet på hvarje rådsherrarnes yttrande; de mente nemligen, att Gustaf Adolf äfven mot deras vilja kunde när som helst bemägtiga sig staden. Detta gaf han dem också temligen tydligt att förstå. Halft skämtande, halft hotande, yttrade han till furstinnorna, att det berodde helt och hållet på honom att för en eller annan vinter låta dem göra ett besök uti det snöbetäckta Lappland. Ändteligen kl. 9 om aftonen gaf kurfursten det länge väntade bifallet. Spandau och Küstrin skulle öfverlemnas åt svenskarna, men med vilkor att äfven stå öppna för kurfursten och på sagdan tid åt honom återlemnas. Till yttermera visso måste Gustaf Horn och Johan Banér med serskild underskrift försäkra vilkorens fullgörande, äfven i händelse af konungens möjliga frånfälle. Härpå anställdes ett stort gästabud, der det gick ganska muntert till. Kurfursten, som sökte i vinet dränka sina bekymmer öfver det tagna beslutet och dess möjliga följder, blef synbarligen allt mer och mer upplifvad, likasom nästan alla de öfriga bordsgästerna, utom Gustaf Adolf, hvilken iakttog sin vanliga måttlighet. Men seende mod och glädje tindra i hvarje blick, ville han försöka att vid detta gynnande tillfälle leda deras lifvade sinnen till ett ädelt beslut om mera kraftiga och allmänna åtgärder. Han stod upp, höjde sin röst och uppmanade dem i ett kort tal att som bröder och bundsförvandter med förenade krafter, svenskar och tyskar, tåga