Rheindorff hade tjent dem till väckelse. Här blef den hårdaste striden, emedan fienden var både talrikast och dessutom anförd af den oförvägne Holk. Slutligen måste dock äfven denne begifva sig på flykten. Efter ett kort förföljande drogo sig alla de svenska tropparna tillbaka mot Werben, lastade med ett icke obetydligt byte.
SEXTIONDE KAPITLET.
TILLYS OCH GUSTAF ADOLFS ANDRA MÖTE.
Uti lägret vid Wolmirstedt hörde Tilly skotten af förenämnde skärmytslingar, men hann icke komma de sina till hjelp. Vid underrättelsen om utgången blef han högeligen förtretad, såväl öfver förlusten af fyra bland de bästa regementerna, som öfver skymfen att af en underlägsen fiende hafva lidit ett sådant nederlag. Han sände troppar att förfölja de återtågande svenskarna, men kunde ej mer hinna dem. Då uppbröt han sjelf med hela sin här och tågade långsamt och hotande upp mot Werben. Hela Europas ögon riktades på denna plats, på de båda hjeltarna, den gamle och den unge, den gamla och den unga lärans förfäktare; man väntade att nu ändteligen se den stora striden afgjord.
Saken syntes betänklig för svenskarna. De voro vid pass 12,000, österrikarne 25,000 man. Gustaf Adolf sammankallade krigsrådet och frågade, antingen man borde draga sig tillbaka öfver strömmen, eller i det förskansade lägret afvakta fiendens anfall. Höfdingarna hänsköto saken till konungens eget afgörande, och denne bestämde sig för det sednare förslaget. Han kände styrkan och fördelen af sin ställning, och var öfvertygad, att Tilly skulle hvarken kunna genombryta densamma, ej heller för brist
