på lifsmedel stanna qvar och företaga dess ordentliga belägring. Gustaf Adolf var på sin tid den störste mästare uti konsten att anlägga och försvara fästningsverk; och han begagnade ofta den krigslist, att låta sina höfdingar med smärre troppafdelningar svärma kring landet, under det han sjelf med underlägsen men väl förskansad styrka uppehöll och gäckade hela den församlade fiendtliga hären. Så hade han gjort med Sigismund och Arnheim 1629 vid Marienburg; så med Tilly 1631 vid Schwedt; så var det också som han sedermera vid Nürnberg uppehöll Wallenstein och den stora kejserliga hären.
Medan derföre fienden inväntades, erhöll konungen underrättelse att några förrädare lofvat Tilly att vid dess ankomst tända Werben och förnagla svenskarnas kanoner. I följe häraf tog han tjenliga mått och steg. Vakter utsattes att hindra de förrädiska försöken; kanonerna laddades med kartescher och stora vedhögar samlades här och der bakom staden. Konungen ville fånga fienden i dess egen snara.
Den 27 Juli klockan 2 eftermiddagen såg man Tilly med hela dess här rycka upp på backarna vester om Werben. Trettiotvå grofva kanoner framdrogos och öppnade en häftig eld. Svenska artilleriet svarade enligt konungens befallning allenast med ett eller annat skott, hvarjemnte vedhögarna antändes. I anledning af den stigande röken och svaga kanonelden trodde Tilly, att hans hemliga uppdrag blifvit lyckligt utförda, och beslöt att angripa lägret. Hertig Adolf af Holstein ledde anfallet. Då kejserliga regementerna tågade mot vallen, hördes från svenskarnas sida icke ett enda kanonskott, utan endast en matt och afbruten mösköt-eld. Österrikarna sprungo trygga och glada framåt; men knappt kommo de inom rikligt karteschhåll, förrän de mottogos af ett så förstörande kulregn, att hela leder ströddes efter jorden, och de öfriga flydde. Baudis med rytteriet föll ut efter flyktingarna, görande bland dem ett ansenligt nederlag. Måhända hade österrikarnes förlust blifvit än större, om icke den försigtige Tilly hållit i beredskap en betydlig
