honom outtröttlig resa omkring än till den ena, än till den andra sidan af gränsen, alltid sökande den ort, der faran var störst. Troget och träget biträdd af Axel Oxenstierna, var han outtömlig att uppfinna nya utvägar för att anskaffa soldater, mun- och krigsförråder m. m. Hans milda och glada umgänge lifvade modet hos enhvar, och då danskarna föreslogo för hårda fredsvilkor, åtogo sig svenskarna utan gensägelse ganska dryga bevillningar till krigets fortsättande.
Men äfven Danmark å sin sida längtade efter fred. Kristian hade gjort ganska stora ansträngningar för de båda slutade fälttågen, framstegen hade icke svarat deremot. Gustaf Adolfs med hvarje dag stigande anseende, erfarenhet och kraft minskade än mera utsigterna för framtiden. Danmarks högre adel önskade också krigets slut, af fruktan att Kristians derunder vunna anseende skulle föranleda inskränkningar i deras frihet, och lade derföre allahanda hinder i vägen för hans företag. Då derföre denna konung såg, att ingenting kunde uträttas, förklarade han sig villig till fred.
Först i Ulfsbäck, sedan i Knäröd, sammanträdde båda rikenas fullmägtige, under deras rikskanslerer Axel Oxenstierna och Kristian Friis. De segerstolta danskarna föreslogo hårda vilkor. Uti alla mindre betydliga omständigheter gaf Gustaf Adolf efter och det straxt, på det ingen skulle skylla honom för öfverdrifven ärelystnad. Han afsade sig titeln af de lappars och kajaners konung, och tillät Danmark föra tre kronor i vapnet, dock med uttryckligt förbehåll, att derpå icke grunda några anspråk på svenska kronan. Äfven i vigtigare fall måste han gifva efter, för att rädda det återstående af riket. Sverge afsade sig alla anspråk på Sonnenburg samt på lapparna mellan Titisfjord och Waranger, och skulle derjemnte inom sex år betala en million daler, för hvilka Elfsborg med några kringliggande härader lemnades i pant.
Freden i Knäröd var en af de mest tryckande, som Sverge någonsin med Danmark afslutat. Serdeles betungande voro de gerder, som måste utskrifvas för den
