SEXTIONDEFÖRSTA KAPITLET.
TILLYS INFALL UTI SAXEN.
Kejsar Ferdinand hade emedlertid från Italien tillkallat sina dervarande troppar, vid pass 15,000 man under Fürstenbergs befäl. De togo sin väg genom Schwaben och Franken, der, vid deras ankomst, ständer och städer ödmjukt böjde sig eller böjdes till lydnad för kejsarens vilja och till restitutionsediktets fullgörande. Fürstenberg ämnade sig sedan åt Hessen; men för andra gången skonade lyckan detta land. Han fick befallning att förena sig med Tilly, hvilkens styrka sålunda ökades till ungefär 40,000 man.
Stolt öfver sina talrika och tappra skaror samt öfver framgången i södra Tyskland, tyckte kejsaren, att han nu icke längre behöfde fördraga Kur-Saxens tvetydiga uppförande, utan befallde Tilly att, i händelse mildare medel misslyckades, med våld tvinga Johan Georg till fullkomlig undergifvenhet. I enlighet med denna befallning gjorde Tilly kurfursten följande förslag: 1:o att han skulle inställa alla ytterligare värfningar och lemna sina redan samlade troppar att i förening med kejsarens fördrifva svenskarna, rikets gemensamma fiender; 2:o att afsäga sig all del uti Leipziger-förbundet, och med sitt anseende öfvertala de andra protestantiska furstarna till samma åtgärd; 3:o att till Tilly, jemnte tropparna aflemna alla för deras underhåll samlade förråder, o. s. v. Sändebuden funno Johan Georg uti den goda ölstaden Merseburg. Han mottog dem med alla yttre tecken af höflighet; men blef inom sig ganska förargad öfver de medförda uppdragen. Sedan sällskapet en dag stigit upp från middagsmåltiden, der enligt bruket en mängd målade stennötter funnos bland de verkliga frukterna, sade kurfursten: Jag ser väl, att man nu ändteligen ämnar sätta fram den så länge sparade saxiska konfekten. Men vid
