sina troppar till Torgau, der han bakom Elbfloden innehade en fast ställning, och icke kunde från svenskarna afskäras. Här träffade honom det ena budet efter det andra, om Tillys infall, om städernas eröfring, om deras och landets förhärjande, tills han slutligen, drifven till det yttersta, beslöt att vända sig till Gustaf Adolf. Han har ändteligen fått lära sig, sade svenskarna, att till vår konung bedja de andra tyska protestanternas bön: Allas ögon lita till dig, herre![1]
Gustaf Adolf, väntande och tydligt förutseende, att detta förr eller sednare skulle inträffa, hade förlaggt sina troppar utefter Hawelfloden för att skydda bakom varande bundsförvandter; men tillika sjelf jemnkat sig opp mot Elben, i samma mån som Tilly mot saxiska gränsen. Han ville vara nära till hands för de underhandlingar, hvilka han förutsåg snart skulle komma å bane.
Arnheim var det sändebud Johan Georg afskickade. Han träffade Gustaf Adolf i Alt-Brandenburg, och framställde kurfurstens betryck och dess anhållan om hjelp. Konungen svarade kallt: att han beklagade olyckan; men den vore af kurfursten sjelf förvållad. Hade han följt konungens ofta gifna råd, så skulle icke Magdeburg ligga i aska, icke heller kurfurstens egna städer och byar. Nu, tillade konungen, nu i nödens stund söker han min vänskap; men om kejsaren endast låtsar ogilla Tillys förfarande, så är kurfursten färdig att återigen öfvergifva mig. Jag kan derföre icke för hans skull blottställa mig, min här och hela den protestantiska saken, och det mot Tillys nyligen ökade och fruktansvärda troppar. Arnheim svarade: att han vid allt detta hade ingenting annat att anmärka, än att det förflutna kunde nu mera icke hjelpas, endast glömmas. Konungens försigtighet vore prisvärd och öfverensstämmande med dess kända vishet. Dock vore konungens hjelpsamhet mot de olyckliga lika så känd, lika så prisvärd, och borde ej heller denna gången
- ↑ Riksark. Svenske mäns bref. Adler Salvius till rådet. Hamburg den 28 Oktober 1631.
