Der märktes rytteriregementerna Horn, Callenbach och Baudis. Delta allt var första linien. Uti den andra förde Johan Banér på högra flygeln lifflänningarna samt Damitz och Sperreuters ryttare. Midten under Hepburn bestod af de tre brigaderna Thurn, Hepburn och Witzthum med något rytteri till reserv. Venstra flygeln under Hall utgjordes af Halls och Courvilles ryttare.
Det var konungen sjelf som sålunda uppställt hären, och det icke blott på papperet, utan ock på fältet. Han red omkring, ordnande det hela, tilltalande och uppmuntrande de enskilda. Skjut icke, gossar, sada han åt soldaterna, förr än ni ser hvitögat på fienden; och ryttarna rådde han att icke hamra svärden slöa mot de stålklädda österrikarne, utan stöta ned hästen, så skulle den oviga ryttaren sedan lätt blifva besegrad.
Emedlertid hade också saxarna på sin sida kommit öfver Loberbäcken och utbredde sig öfver fältet. Snart voro härarna ordnade och en betydelsefull tystnad uppstod. Då red konungen till midten af slagordningen, stannade der, aftog med ena handen sin hatt och sänkte med den andra värjan mot jorden, och ovillkorligt följdes denna rörelse af alla de kringstående. Och konungen höjde sin starka stämma, att den hördes nästan öfver hela hären, och bad sålunda: Allgode Gud, som bär seger och nederlag i din hand. Vänd ditt huldrika ansigte till oss dina tjenare. Från fjerran länder och lugna boningar hafva vi kommit hit för att strida för frihet, för sanning, för ditt evangelium. Gif oss seger för ditt heliga namns skull. Amen! — En hög känsla af mod och förtröstan spridde sig vid dessa ord genom hvarje bröst. En hvar var beredd att för den heliga saken segra eller dö, och med dessa känslor var ej segern tvifvelaktig.
Emedlertid skickade konungen efter gammalt bruk en trumpetare att utmana sin motståndare och dess här till den blifvande striden. Tilly svarade: Jag för min del har aldrig undvikit denna strid, och konungen vet ganska väl hvar jag är att finna.
