SEXTIONDEFJERDE KAPITLET.
SLAGET VID BREITENFELD.
Nu började den förenade krigshären att röra sig. Klockan var vid pass tolf, då tropparna kommo inom skotthåll för de kejserligas kanoner. Straxt dånade från höjden trenne skott och kulorna flögo hvinande igenom svenskarnas leder, dock utan att göra någon skada. Gustaf Adolf svarade med trenne kulor, af hvilka den första kastade kejserliga öfversten Baumgarten död till jorden. Nu följde ett häftigt skjutande från båda sidor, så att hela nejden genljudade deraf. Gustaf Adolf var visserligen öfverlägsen i anseende till kanonernas antal, hafvande deraf icke mindre än nära ett hundrade stycken; och Torstensson gjorde allt hvad i hans förmåga stod. Men Tillys 36 kanoner voro både större och hade fördelaktigare ställning, hvarigenom deras kulor verkade så mycket mera förstörande. Tvenne timmar varade detta skjutande. Gustaf Adolf ville icke rycka fram och angripa Tillys fördelaktiga ställning; hvilken denne sednare af samma skäl icke ville öfvergifva.
Af så många tusende menniskor upprördes emedlertid stora moln af dam, hvilka jemnte den tjocka krutröken drefvo i ansigtet på svenskarna, så att dessa, insvepta uti en fullkomlig natt, icke kunde igenkänna närmaste lederna, än mindre lämpa sina rörelser efter fiendens. För att undvika dessa olägenheter lät konungen hela hären draga mera åt höger, ämnande genom en svängning skaffa sig vinden på sidan i stället för i ansigtet. Tilly och Pappenheim sågo rörelsen och förstodo dess afsigt. Denne sednare föreställde ifrigt nödvändigheten att hindra densamma och erhöll slutligen tillåtelse att med venstra flygeln drifva svenskarna tillbaka. Som en blixt ilade han till sina skaror och ryckte fram. Men redan i de förra striderna hade det kejserliga rytteriet med egen
