de beständiga tronvexlingarna och krigen, och inom riket fanns ingen enda man med nog anseende och kraft att förena de stridiga partierna. Dessa sökte hvar för sig understöd hos Sverge och Polen, och valde deras prinsar till storfurstar. Dessa grannar begagnade sig dock temligen egennyttigt af Rysslands förlägenhet. Polen lofvade ditsända Uladislaus, Sverge åter Karl Filip; men båda sökte under dessa förevändningar endast tillfälle att åt sig eröfra hela eller åtminstone en del af det olyckliga landet. Sådana voro följderna först af Boris Godunows brott, sedan af det mot honom så lättsinnigt företagna upproret.
Polens och Sverges egennyttiga förfarande väckte ändteligen ryssarnas uppmärksamhet och motstånd. De få ädlingar, som ännu egde qvar någon kraft och fosterlandskärlek, samlade sig i Moskau, och utvalde till storfurste Mikael Federowitsch Romanow, en hoppfull yngling, sedermera stamfader för det romanowska kejsarehuset. Alla olika partier förenades småningom om den infödda beherrskaren, och de bedragna förhoppningarna alstrade ökadt hat mot utlänningen. Naturligtvis råkade derföre den nya regeringen uti krig med både Polen och Sverge; och kom dervid merändels till korta, emedan landet var alldeles utblottadt, och folket uti krigstukt och ordning helt och hållet sina fiender underlägset. Ryssland nödgades ändteligen i Stolbowa ingå med Gustaf Adolf en fred, som var den fördelaktigaste Sverge nångonsin afslutat med denna granne. — De märkligaste omständigheter under det föregående kriget voro följande.
Hertig Karl Filips val. Sedan Jakob De la Gardie intagit Nowgorod, valde innevånarne den svenska då varande kronprinsen Gustaf Adolf till storfurste. Men snart kom underrättelse, att Karl den nionde dött och Gustaf Adolf blifvit utvald till efterträdare. De la Gardie förutsåg, att ryssarna på intet sätt skulle kunna förmås att mottaga sjelfva svenska konungen till beherrskare. Han höll derföre det inträffade dödsfallet någon tid hemligt, tills sinnena hunnit förberedas, hvarefter hertig Karl
