skulle Tott föra befälet och framtränga mot Hamburg och Brehmen. Uti Brandenburg Alexander Lesslie och Hamilton. Thurn skulle följa kurfursten till Böhmen för att der uppsöka sina gamla vänner. Banér ställdes i trakten af Mecklenburg, fursten af Anhalt uti Hall, Wilhelm af Weimar uti Thüringen. Bud skickades till Axel Oxenstierna, att från Tyskland begifva sig till Preussen för att biträda vid ledningen af det hela.
Den 17 Sept., sedan dessa förberedelser blifvit vidtagna, lät Gustaf Adolf hela krigshären sätta sig uti rörelse. Den förut omnämnda planen ändrades sålunda, att konungen icke följde Tilly till Neder-Saxen för att icke draga kriget och dess bördor öfver därvarande protestantiska länder, utan beslöt att i dess ställe tåga nedåt Franken och besöka de rika, af kriget ännu förskonade katolska biskopsdömena Bamberg, Würzburg och Mains, eller die Pfaffengasse[1], som denna nejd vanligen kallades. Han tågade derföre genom Erfurt, ner mot de skogiga bergstrakter, som skilja Thüringen från Franken. Svenskarna gingo i anseende till vägens trängsel uti två afdelningar. Baudis öfver Gotha och Schmalkalden; konungen deremot öfver Arnstadt, Ilmenau och Schleusingen. Mellan de tvenne sistnämnde orterna låg högsta och svåraste delen af vägen, och trenne dagar gingo förbi, innan svenskarna hunno fram genom dessa oländiga skogar och klippdalar; ja mången gång måste tåget om morgonen börja så tidigt eller om aftonen fortfara så sent, att för vägens upplysande facklor måste fästas vid träden. Från dessa dystra och ofruktbara höjder nedstego ändteligen tropparna till Frankens rika dalar och slättland. En hop katolska bönder försökte att göra motstånd, men blefvo utan möda skingrade. Königshofen, landets först mötande gränsfästning, blef omringad och uppfordrad. Den ville försvara sig. Gustaf Adolf lät derföre framdraga kanonerna och nedsköt inom kort ett af tornen, hvarförutan den af trähus bestående staden kunde när som heldst
- ↑ Prestgatan.
