genom fyrbollar antändas. Efter dessa förberedelser lät han tillsäga befälhafvaren, att antingen straxt uppgifva fästet eller skicka ut qvinnor och barn, ty konungen ämnade i händelse af motstånd antända och storma staden, samt nedhugga dess besättning. Slottsherren skrämdes och öfverlemnade borgen med alla derstädes samlade förråder och från landet införda dyrbarheter. — Ännu samma dag fortsatte Gustaf Adolf tåget åt söder. Nya mötande bondhopar föstes undan, och besättningen i Schweinfurt afvaktade icke svenskarnas ankomst. Redan den 2 Oktober ryckte konungen in i denna stad, och derifrån genast till Würzburg, hufvudorten uti frankiska kretsen.
SEXTIONDESJUNDE KAPITLET.
ERÖFRINGEN AF WÜRZBURG.
Vid östra stranden af Mainfloden ligger den rika staden Würzburg, säte för en katolsk erkebiskop, som den tiden tillika var furste öfver kringliggande nejder. Vid ryktet om Gustaf Adolfs annalkande hade han tagit till flykten, och lemnat staden och slottet att försvaras af en ryttmästare vid namn Keller samt en besättning af 1500 man. Då konungen uppfordrade den illa befästade staden, gaf Keller ett vägrande svar. Svenskarna bröto utan svårighet in uti malmarna, men hunno icke för det infallande mörkret att angripa sjelfva staden. Inseende likväl omöjligheten att längre densamma försvara, begagnade Keller den påföljande natten, för att med alla sina troppar gå öfver till det på andra sidan strömmen liggande slottet, och honom följde de flesta munkar och nunnor, flere af borgerskapets fruntimmer och en mängd dyrbarheter och reda penningar. Morgonen derpå öfverlemnades staden åt svenskarna.
