tvåhundrade kejserliga på vakt. Då dessa hörde och skymtade någon rörelse utanför vallen, ropade de och frågade efter lösen och namn. Jag är svensk, svarade löjtnanten och sprang med sina följeslagare upp på bryggan, ropande tillika utåt halfmånan: Kamrater, skynda hit. Slottet är intaget! Det lyckades honom att under en häftig skärmytsling försvara porthvalfvet mot österrikarna, hvilka, bedragna af mörkret, icke kunde föreställa sig, att en så liten styrka vågat anfalla dem. Vid löjtnantens rop störtade emedlertid alla de i beredskap stående regementerna fram, somliga öfver vindbryggan, andra med stormstegar klättrande öfver murarna. Striden blef häftig men kort, ty snart inträngde svenskarna på borggården. Besättningen fortfor det oaktadt uti ett förtvifladt motstånd, hvarigenom de stormande blefvo än mera uppretade, så att de började ropa magdeburger-pardon, och nedhugga allt, som de mötte. Då sprang Torstensson fram, fattade den kämpande Keller om lifvet och tog honom till fånga, på samma gång skyddande honom mot soldaternas raseri, och med anförarens tillfångatagande slutades striden.
Borggården var emedlertid öfverströdd af fallna fiender, deribland tjugu munkar, dels med, dels utan vapen. Många hade kastat sig själfva till marken, låtsande döden, för att honom sålunda undgå. Sedan motståndet upphört, ilade soldaterna till plundring; dock blef ingen qvinna förolämpad, ingen man skadad, men penningar och dyrbarheter borttogos utan förskoning och i rikt mått.
Efter en timmas tid lät konungen befalla slut på plundringen och inträdde derpå sjelf uti slottet. Det var nu redan full dager, så att han tydligt kunde se de öfver borggården utströdda liken. Konungen märkte straxt, att några af dem hade en hos döda ovanligt frisk färg. Han gissade verkliga förhållandet och ropade leende: Stån upp igen! Eder skall intet ondt vederfaras; och vid dessa ord sprungo många af de förmenta liken i höjden och bugade sig med glädje och tacksamhet för den räddande fursten.
Konungens byte blef ganska stort. En mängd
