sällskap med konungen ännu samma natt aftåga till Oschenfurt, der man väntade, att Tilly skulle gå öfver floden. Denne kom också straxt derefter och började en skärmytsling. Gerna hade han velat angripa konungen och sålunda släcka sin harm öfver förlusten så väl af slaget vid Breitenfeld som af slottet vid Würzburg, men kurfursten af Bäjern, som började tvifla på Tillys lycka eller skicklighet, hade förbjudit honom våga någon slagtntng, så framt han ej vore fullt öfvertygad om segern. Han tordes sålunda icke företaga det vådeliga försöket att i fiendens åsyn gå öfver floden, utan måste draga sig tillbaka. Är jag då dömd, sade han suckande, att bära med mig i grafven skymfen af detta förhatliga nederlag.
Efter Würzburgs eröfring och Tillys återtåg föll hela Frankiska kretsen i konungens våld; och måste svärja honom trohet och lydnad. Katolikerna fingo behålla fri religionsöfning. Jag är kommen, sade han, att befria mina medmenniskor, icke att lägga dem i nya band; eller tvinga deras öfvertygelse. En ny sko, om också bättre, klämmer dock i början. Katolikerna, likasom alla andra Frankens innevånare, skyddades mot hvarje öfvervåld. Detta uppförande förvärfvade honom allmän tillgifvenhet, och återställde förtroendet mellan landet och den främmande hären.
SEXTIONDEÅTTONDE KAPITLET.
TÅGET ÖFVER RHEN-STRÖMMEN.
Tilly tågade från Oschenfurt tillbaka åt södra Franken, hvarest han åter gjorde en hotande rörelse mot Nürnberg, men blef förjagad från dess murar, och fick dervid sin egen hästbår sönderskjuten. Flere hans smärre troppafdelningar blefvo af svenskarna nedhuggna; hela hans
